Vilken attityd vinner?

Vi kallar dem ”vinnarskallar”, de som satsar jättehårt, ger allt och verkligen går in för att vinna varendaste gång, oavsett hur svårt det är.

På agilitybanan ser jag vissa som går in för varje lopp med dödligt allvar och lägger ner fruktansvärt mycket energi och fokus i loppet. En del av dem är skickliga förare, snabbfotade och precisa i sin dirigering, för dem går det oftast bra. För en del andra går det mindre bra, hur mycket de än vill.

Den kritiska frågan är om man besitter kunskapen att backa upp längtan att vinna? Det spelar ju ingen roll hur mycket man vill, om man sedan gör misstag, små eller stora. Då vinner man inte.

Otajmad
Alltför vanligt är att man inte kan tajma signalerna till hunden på banan. Om hunden efter ett hinder måste undra var den ska ta vägen, även om det bara är lite, slösar den tid och riskerar också att ta fel väg och bli diskad. Det vanligaste skälet är att föraren är fel placerad, för långsam med att säga nästa hinder eller att ge ett sväng-kommando. Det behöver inte vara jättemycket, men även att vara någon tiondel för sen, kan vara avgörande för en snabb hund.

Den ivriga föraren kan också vara för tidig, till exempel säga till hunden att svänga innan den hunnit ta det aktuella hindret. Och det leder för det mesta till fel väg, vägran eller diskning.

Det handlar helt enkelt om att befinna sig exakt i nuet, inte hänga kvar i tanken på vad som nyss skedde och grubbla över det. Och dessutom om att ha lite framförhållning, vara medveten om var man ska härnäst, utan att släppa nuet och därmed tappa kontrollen över hunden. Och det är en ganska tuff utmaning. Men om man är lugn och fokuserad kan det låta sig göras.

Temperament
Ofta är vinnarinställningen kombinerad med en temperamentsfull personlighet. Det positiva med att vara en person med temperament och inställningen att man absolut ska vinna, är att man inte är rädd för att satsa. Man ger allt och vet att det kan gå hela vägen eller inte alls. Vinna eller försvinna, som man säger. På agilitybanan är det dessutom mer sant än någonsin, gränsen är ju hårfin mellan vinnarloppet och den som satsade hårt och fick en rivning eller att hunden hoppade av någon centimeter för högt upp på kontaktfältet till exempel.

Den här personlighetstypen blir givetvis mycket besviken när satsningen spricker, men vet att det får man vara beredd på. Förhoppningsvis är personen så pass smart och självdisciplinerad att den i alla fall inte låter besvikelsen gå ut över hunden! Det är ju aldrig hundens fel, som alla vet, troligen var det föraren som styrde hunden fel, eller hunden som i hastigheten missuppfattade, och ibland är det faktiskt något som föraren borde ha tränat hunden bättre på i förhand.

Begränsningar
Något som är oerhört intressant är den psykologi man själv utsätter sig för när man omedvetet sätter upp begränsningar för sig själv. Man gör det med sin inställning. Om man bestämmer sig för att det är ett misslyckande om man inte är felfri på banan, så kommer man att agera disciplinerat och kanske behärskat, man kommer att vara rädd för att göra fel och det begränsar rörelserna och attityden i loppet. Vilket faktiskt ökar risken för att det blir fel! Men även om resultatet blir ett felfritt lopp, så har satsningen varit återhållsam och tiden kommer sannolikt inte att räcka till vinst.

Motsatsen är att vara generös mot sig själv, godkänna att det är OK att få fel. Då agerar man automatiskt mer öppet och naturligt, avslappnat och rätt.

När man är rädd blir man låst och om man är orädd blir man fri, skulle man kunna säga. Här handlar det alltså om att jobba med sin attityd och bestämma sig för att våga släppa loss mer. Då kan man helt enkelt vinna mer.

Påverkan på hunden
Det väldigt fascinerande är att det här påverkar hunden på samma sätt. Så man har dubbla anledningar till att fundera över sin attityd!

En förare som med både inställning och rörelser är försiktig och återhållsam, får ofta en hund som också håller tillbaka. Men föraren som satsar allt, som slänger försiktigheten över bord och inte är rädd för att göra bort sig, den får en hund som också ger järnet och faktiskt ökar sin fart och kanske också sitt självförtroende och därmed får pondus och tryck när den jobbar med hindren.

Vår inställning smittar alltså hunden, som den alltid gör! Gör hunden illa sig någon gång kanske husse och matte är duktiga på att komma ihåg att inte trösta, man vet ju att man bara gör det värre då. Man vet att när det åskar och smäller i närheten av hunden ska man vara käck och glad, annars påverkar man den negativt. Men man måste också komma ihåg att våra känslor påverkar alltid hunden, såväl i vardagen som på träningsbanan och i tävlingsloppet.

Avbryta på fel sätt
När man tränar vill man förstås lära hunden vad som är rätt och när det då blir fel, så avbryter man. Oftast är man missnöjd med sin egen insats, eftersom det som regel är man själv som människa som åstadkommit misstaget. Många utbrister i en irriterad kommentar till sig själv eller omgivningen, men tänker inte på att även hunden kommer att ta åt sig av den negativa känslan och ordet. För hur ska hunden kunna veta att föraren skäller på sig själv och inte på den?

Det är alltför vanligt att man utbrister i ett ”Nej!” när man gjort bort sig, det tycks vara en automatisk reaktion för många. Man bekräftar liksom för sig själv att det blev fel. Man vill genast göra om och bättre. Men hunden som hört ordet ”nej” blir kanske bekymrad och besviken. Den kan ta det som en tillsägelse, precis som den i vardagen får höra ”nej” när den inte ska hoppa upp med smutsiga tassar, inte gå fram till en mötande hund, inte dra i kopplet, inte röra något speciellt. Den vet att det ordet betyder att den gjort något fel och måste sluta med det.

Är det samma ord som den hör på agilitybanan tolkar den antagligen in att den gjort fel där. Och förstår den inte vad som blev fel är känslan förstås ännu värre. Förändringen i hundens humör kan leda till att den blir försiktig och inte vågar ta i. Den blir långsammare, noggrannare, självförtroendet minskar och i värsta fall tar osäkerheten över och den börjar göra misstag på sådant den redan kunde.

Avbryta på rätt sätt
Jag vet en duktig hund som blev mycket snabbare när matte ändrade stil när hon avbröt en övning. Föraren lärde sig att leka och visa glädje vid varje tillfälle hon avbröt, oavsett orsak. En upphetsad kamplek gjorde hunden upprymd och förtjust. Hunden förstod aldrig orsaken till avbrottet. Hon anade aldrig om övningen faktiskt var slut eller om matte valt att avbryta av någon speciell orsak. Det var lika roligt varje gång.

Självklart tolkade hunden det som att allt hon gjorde alltid blev rätt! I och med det ökade hennes självförtroende och farten med den! På en hel bana blev hon typ två sekunder snabbare, och hon var inte långsam från början.

Förarens attityd till hunden under träningen är med andra ord totalt avgörande för hundens självförtroende och fart!

Förändra sin chans att vinna
De som inte brukar vinna, vill förstås ändra på det. Man vill öka sina chanser. Men det räcker ju inte med att bara vilja mer. Man måste ändra på något också. Oftast är det det mentala som måste utvecklas, även om många ekipage faktiskt saknar den grundkunskap på hinder och i handling som måste finnas där för att klara av allt en bana kräver. Och sitter kunskaperna i ryggmärgen så är det sannolikt att det räcker till när läget blir kritiskt.

Fast för somliga är det alltså tvärtom. De har grundkunskapen, allt fungerar på träning, men så kommer misstagen när det gäller. Många förare är sin egen värsta fiende, i och med att de spänner sig så otroligt när det är dags att prestera. De vill så enormt mycket och så låser det sig och det blir pannkaka av alltihop. Ibland ser man förare som efter en rivning (när vinstchansen försvunnit) gör sin bästa prestation, eller på just en inofficiell tävling lyckas allra bäst. Den som väntar på den sista uppflyttnings- eller SM-pinnen i till exempel hoppklass, gör gång på gång rena drömloppen i agilityklass, men får fel i hoppklassen varenda gång. Eller tvärtom.

När spänningen släpper fungerar allt som det ska, men när man anstränger sig som värst, när man vill som mest, så tycks det vara svårare än någonsin att göra rätt.

Tävlingspsykologi
Det handlar förstås om tävlingspsykologi. Tanken styr känslan. Känslan styr loppet. Och resultatet blir därefter.

Du är faktiskt chef över dina tankar. Det är inte dina tankar som ska tvinga dig till något du inte vill! Tänker du fel kan du faktiskt ändra på dina tankar. Bara bestäm dig för att tänka på något annat, tänka på ett annat sätt, så blir det så.

Avdramatisera om du hetsar upp dig för mycket. Det är ju faktiskt inte hela världen. Eller som jag brukar säga, går det inte, är man ju helt enkelt inte färdig för det mål man satt upp, det är bara att acceptera. Får man inte den sista SM-pinnen är man kanske inte mogen att vara med på SM.

Tänk att du går in och testar på banan, bara springer loppet för att se om din träning gett resultat, om det är dags att börja förbereda för nästa nivå. Fungerar det inte, så behövs det alltså mer träning. Kanske mer övning både rent praktiskt med hunden och mentalt med dina egna tankar. Det här tankesättet, att bara gå in och testa, brukar vara fantastiskt framgångsrikt. Lyckas man hänga kvar i den tanken så slappnar man av och kommer sannolikt att bete sig helt rätt. Utan press blir man en vinnare!

Alla föds inte till vinnare. Men man kan träna sig och utveckla sitt tänkande för att faktiskt bli det. Vi ser det i alla idrotter. Vi ser det på agilitybanan. Lycka till!

Marie Hansson