Midvinternattens köld är hård

Höstlandskapet med sin blåst och omkringflygande löv hade över bara en natt förvandlats till en vit morgon med sakta dalande flingor av kristalliserat vatten. Det var nu vinter och på radion hade meteorologerna varnat för ihållande kyla. Ganska snart skulle det bli mycket kallare.

I det stora gamla huset på landet var klockan sju på morgonen, nyheterna var i full gång på den lilla lätt ålderdomliga transistorn på köksbänken. På den rödrutiga duken på bordet med perstorpsplatta stod nu varmt kaffe framdukat tillsammans med rostat bröd och aprikosmarmelad. Det luktade härligt. Ett stort blockljus var tänt i den gedigna mässingsljusstaken. Bonden satt på stolen i hörnet med sin pipa och tog sig ett morgonbloss. Allt andades frid och fröjd och dagen hade börjat.

Utanför huset stod en hundkoja en bit ifrån trappen och där låg gårdens vakthund. Hunden var fastkedjad i en kätting, han kunde bara röra sig fem meter utanför sin koja. Promenader var inte att tänka på för bonden, Karo fick göra sina behov utanför kojan, så långt nu kedjan räckte. Hans utomhushem var inte isolerat med något material alls utan var bara hopspikat över ett par kafferaster för länge sedan. Ingen mjuk filt eller ens ett gammalt täcke hade han att ligga på, bara några gamla blöta halmstrån. Karo fanns till för bonden och hans fru endast för att vakta gården.

Han tittade med en för länge sedan slocknad blick mot fönstren som lyste så vackert. Hans kropp hade nu börjat skaka för att hålla värmen. Sin uppgift hade han skött nu utan klander i många år. Även fast han aldrig fick komma in i huset eller fick några klappar som tack, så var han beroende av bonden och såg upp till honom. Han skulle aldrig komma på tanken att överge sin husse eller matte, om han så skulle släppas lös någon gång. Han var lojal och trogen, trots en del hårda ord och bistra förmaningar som ibland haglade över honom.

Timmarna gick och det vita täcket av flingor växte sig högre och högre. Snön började nu leta sig in i hans slitna koja och vidare in i hans nosöppning och i öronen. Han reagerade inte, han hade lärt sig att hjälplöst acceptera allt som hände. Det kalla som trängde sig på fick honom istället att falla in i en slags dvala.

Efter ett abrupt uppvaknande av att behoven gjorde sig påminda, var han tvungen att gå ut ur kojan. På skakiga och stela ben vars muskler nästan inte bar honom, kämpade han sig ut, letade sig så långt bort som kedjan medgav och gjorde sina behov. 

Så gick hela den långa dagen i uppgivenhetens och töcknets tecken. Mörkret kom till slut och sänkte sin obarmhärtiga tysta och skrämmande bild av oro och otrygghet. Han såg allt mindre och hörde allt fler konstiga ljud, det prasslade, rasslade och skrapade. Var det hotfulla varelser eller bara skogens snälla och kända djur? Hans uppgift var ju att vakta och bevaka.

Sent på kvällen kom bonden ut, huttrade och svor över kylan. Några överblivna fläsksvålar kastades in i kojan: ”Här har du” sa han utan att se på sin hund och försvann in lika fort som han kommit ut.

På det här sättet gick dagarna. De blev till veckor, blev till månader, blev till år.

En dag kom ett par kvinnor till den närbelägna lilla byn för att fira sin semester i lugn och ro i den vackra landsbygden. De tog sina strövtåg runt bygden. På en av sina vandringar passerade de bondgården och blev varse den stora hunden. ”Vad konstigt” sa de nästan samtidigt, ”man hör aldrig hunden och den får visst inte gå ut och röra på sig. Den verkar inte ha det bra”. De började titta mer noggrant de följande två dagarna.

Människor i byn kom i samspråk med kvinnorna och bekräftade deras misstankar. De var rädda för bonden och visste inte vad de skulle göra åt detta. Det hade pågått alldeles för länge nu, faktiskt i flera år.

Kvinnorna, som själva arbetade med att hjälpa utsatta djur, överlade med varandra under natten och tog ett gemensamt beslut om att hunden inte kan fortsätta sitt liv på det här viset. De måste agera! De gjorde som de brukade på eftermiddagarna, tog sin promenad och tittade nu extra mycket åt hundens koja. Just den här dagen såg de bonden och hans fru åka iväg i ett ärende. Snabbt passade de på att gå fram till hunden för att titta till den lite mer noggrant. Karo låg alldeles utanför kojan för att det var för blött inuti den. Han skällde inte för att han hade uppmärksammat dem och var beredd. Han vaktade inte längre. Till deras fasa hade Karos svans med sin grånade, långa och täta päls, nu frusit fast i isen som bildats i den tjocka snön som smälte och frös om vartannat.  

Tyvärr var de nu tvungna att vänta en stund, annars skulle de bli upptäckta. När mörkret åter sänkte sig, satte de igång med sin uppgift: Att rädda Karo. ”Det är nu eller aldrig”, sa de och tittade på varandra med en stark och enad blick. I skydd av mörkret gick de fram till hundens koja och talade lugnt. ”Så, ja. Allt är bra nu”. Karo visste.

De hade lånat en grov avbitartång av en man i byn och använde sig nu av den. Ett litet knappt märkbart ljud hördes när kättingen sprack. Kvinnorna hade tagit med sig en termos med te på sin vandring och hällde försiktigt ut lite av det för att lossa svansen. Bonden och hans fru var upptagna med sysslor i köket och TV:n skrålade. Nu var Karo fri.

De försvann från tomten lika snabbt som de kommit. Semestern fick avbrytas plötsligt och utan förvarning. Karo smusslades in i bilen och fick en varm filt omkring sig och en smörgås med skinka. Han fick ett nytt hem dagen efter hos en stor, varm familj med många barn som älskade honom från första stund. Karos tid som ensamlevande hund och utnyttjad varelse, var nu definitivt över.

Denna skrämmande och dramatiska historia – kan den vara sann? Kan människor verkligen bete sig så mot sin egen hund? kanske du undrar. Ja, det här var bara ett av många hundars öden idag. Berättelsen är baserad på en verklig händelse. Idag heter Karo något helt annat.

Jag vill skänka en innerligt varm tanke till er som räddade Karo ur hans ohållbara situation. 

© Foderbilen Sverige AB. Vi ser gärna att ni refererar till denna artikel och att citera kortare utdrag går givetvis bra. Det är däremot inte tillåtet att kopiera längre stycken eller hela texten. Kom ihåg att alltid källhänvisa till Foderbilen.se och vi skulle även uppskatta om du länkar direkt till denna artikel.