Hundar med epilepsi

Ett epileptiskt anfall innebär för en hund oprovocerade och okontrollerade muskelkramper. Kramperna kan vara generella, dvs omfatta hela kroppen, eller partiella då de omfattar endast en del av kroppen. Vid ett generellt epileptiskt anfall faller hunden omkull, har rytmiska benrörelser, dreglar vanligen och är oftast okontaktbar. Ofta avgår urin eller avföring ofrivilligt i samband med anfallet. Ett partiellt anfall kan vara svårare att märka då kramperna bara uppstår i ett begränsat område, exempelvis ena frambenet. Ett partiellt anfall måste inte ens ge kramper, det kan t ex orsaka onormala lukt eller synupplevelser. Då hunden inte kan berätta om vad den upplever kanske vi bara ser en hund som en kort stund sniffar oförklarligt och intensivt i luften, och diagnosen blir mycket svårare att ställa. En och samma hund brukar ha liknande anfall varje gång, men det händer någon gång att partiella anfall omväxlar med generella.

Vad beror epilepsi på?
Epilepsi är en diagnos som i sig kan ha många orsaker. Normalt sker all överföring av information i hjärnan med hjälp av elektriska impulser. Styrningen är mycket väl kontrollerad och de elektriska impulserna tillåts bara gå bestämda vägar. Vid ett epileptiskt anfall utlöses kraftiga elektriska impulser i hjärnan som inte följer de normala vägarna utan “sprider” sig felaktigt över ett större eller mindre område. Det drabbade områdets storlek och lokalisation i hjärnan avgör vilka symptom hunden visar. Även i en helt frisk hjärna kan i vissa fall ett krampanfall utlösas. Helt friska barn kan t ex få ett epileptiskt anfall i samband med hög feber.

Man benämner anfall olika beroende på om en utlösande faktor kan identifieras eller inte. Symptomatisk epilepsi innebär att kramperna har av en idenifierbar orsak, tex en skada eller sjukdom i hjärnan. Det kan röra sig om allt från en hjärnhinneinflammation, till en missbildning eller en tumör. Ibland har djur med denna typ epilepsi även generella besvär, t ex ökad törst, dålig balans eller förändrat beteende. Symptomatiska anfall kan också fås om tex blodsockret eller blodkalcium sjunker för lågt. Vissa förgiftningar och läkemedel kan också provocera fram ett krampanfall. Om det inte finns någon påvisbar orsak till anfallen talar man om idiopatisk epilepsi. Man tror att dessa djurs grundorsak till sin epilepsi är en medfödd låg kramptröskel. I vissa raser, såsom labrador retriever och keeshound har man dokumenterat en genetisk, dvs ärftlig, bakgrund till epilepsin. Dessa djur får vanligen symptom med epileptiska anfall redan i en ung ålder.

Vilken sorts epilepsi har min hund?
Det är inte alltid lätt att veta vilken typ av epileptiska anfall som ens hund har. Samtidigt är det viktigt att försöka ta reda på orsaken eftersom både behandling och prognos kan skilja sig betydligt. Förutom epileptiska anfall finns det en rad helt andra sjukdomar som kan ge andra anfall som ibland förväxlas med epilepsi. Exempelvis kan svimningar på grund av hjärtfel tolkas som anfall eftersom hunden plötsligt faller ihop. För veterinären är det inte heller lätt att omedelbart klassificera krampanfallet då det akuta anfallet vanligtsvis är över då hunden undersöks. All information om vad som hände och hur anfallet såg ut blir andrahandsinformation från ägaren. Många djurägare blir av förklarliga skäl upprörda och oroliga när husdjuret för första gången får ett anfall och det kan vara svårt att redogöra för skedet på ett klart sätt. Om man har möjlighet att filma sitt djurs anfall och visa filmen för behandlande veterinär kan det ofta vara till stor hjälp.

Hur farligt är epilepsi?
De flesta epileptiska anfall varar bara en eller ett par minuter och det är ovanligt att ett sådant anfall ger bestående men. Det är svårt att säga om hunden upplever obehag eller inte av sina anfall, men sannolikt har den inte ont. Ett partiellt anfall är å ena sidan mindre omfattande, men å andra sidan har hunden vanligen normal vakenhetsgrad, dvs bör uppfatta och registrera att något “konstigt” händer.

Enstaka generella anfall avklingar inte utan fortsätter och man talar då om status epilepticus. Ett generellt krampanfall som varar mer än 20-30 minuter kan vara livshotande och ska behandlas akut av veterinär. Hos vissa individer kan man se upprepade korta anfall under 1-2 dygn. Detta kallas cluster epilepsi och ska också behandlas akut av veterinär.

När en hund för första gången får ett epileptiskt anfall bör en veterinär undersöka djuret för att försöka klargöra om det finns någon bakomliggande sjukdom. I ungefär 50% av hundarna hittar man dock ingen påvisbar orsak med de metoder som finns att tillgå på en vanlig klinik. Vid enstaka remissinstanser finns mer avancerade metoder att undersöka hjärnan, t ex med magnetröntgen och det kan öka chansen att verkligen hitta orsaken och kanske kunna ge en mer riktad behandling.

Hur behandlas epilepsi?
En idiopatisk epilepsi behandlas vanligen bara om anfallen kommer tätare än ett anfall per 6-8 veckor. Medicinerna har risk för biverkningar, framför allt kan levern påverkas, och man väger alltid nyttan med medicinen mot risken för biverkningar. Hos 70-80% av hundarna hjälper behandlingen, åtminstone delvis. Hunden får kanske fortfarande något enstaka anfall, men vanligen både kortare och lindrigare än tidigare. Det vanligaste läkemedlet mot hundars epilepsi heter Fenemal. Dosen är indivuellt anpassad och kontrolleras med blodprov. Precis när hunden börjar ta Fenemal beter många djur sig lite “drogat” i upp till en vecka. Kaliumbromid används mer sällan, men påverkar levern mindre. Medicinerna kombineras ibland med syfte att öka effektivitet och minska biverkningar.

Det rikliga utbud av epilepsimediciner inom humanmedicinen är av olika skäl vanligen olämpliga för hund. De flesta är omgärdade av problem med pris, biverkningar, eller mycket täta doseringsintervall. Sammantaget gör detta att de i de allra flesta fall inte är aktuella.

Hur är prognosen för epilepsi?
Prognosen för epileptiska anfall beror på orsak och svårighetsgrad. Vid idiopatisk epilepsi är prognosen oftast god för lång överlevnad (många år) medan om epilepsin är symptomatisk är prognosen mer varierande.

Susanne Åhman, veterinär.
Specialist i hundens och kattens sjukdomar, Specialist i dermatologi,
CertSAM, CertVD, DiplECVD, MRCVS