Tävlingsdjävul

Man vill tävla till varje pris, även om förutsättningarna inte tycks goda. Tiken kanske är påverkad av sina hormoner, det är åska i luften, banan är för svår, man har inte sovit ordentligt natten innan, sannolikheten att loppet ska gå bra är verkligt liten, men man tävlar ändå.

Hunden gör sitt bästa, men under loppet kanske den känner sig orolig, dimmig, omotiverad eller helt enkelt okoncentrerad. Eller så begriper den inte sin förvirrade eller hetsiga förare, som inte riktigt är sig själv den dagen. Loppet spricker och hunden får lämna banan med en dålig känsla. Beroende på individ påverkar det hunden olika mycket. Vissa är känsligare och minns denna erfarenhet. Andra är mer oberörda, kanske avlade på arbete och påverkas därför inte av en enstaka motgång.

Uppflyttad

När en hund blir uppflyttad till en ny klass är det inte ovanligt att föraren säger ”Den är egentligen inte färdig för det”. Uppflyttningsmeriterna har kommit fortare än man hunnit träna och hunden har ännu inte fått med sig kunskaperna på den sortens svårighet som är vanligt förekommande i den högre klassen. Vad gör föraren då? Tar ett avbrott på några veckor under tävlingssäsongen och tränar hemma för att ge hunden säkerheten och kunskapen innan man anmäler till nästa tävling? Nej, då griper tävlingsdjävulen in för de flesta. Föraren är så inställd på att tävla, föraren älskar att tävla, föraren trivs bland vännerna i tävlingsmiljön, föraren kan inte tänka sig att stanna hemma från tävlingar. Föraren vill tävla ändå.

Erfarenhetsbank

Allt som sker på banan samlas i hundens erfarenhetsbank. Blir det många minus i banken påverkar det förstås hunden på flera sätt. Ett hinder kan förvandlas till ett problemhinder om man många gånger slarvat över det och repeterat fel, till exempel gungan eller slalom. Några tjuvstarter övergår snart till att bli ett mönster. En specifik detalj i handlingen som inte lärts in med tydliga kroppssignaler och hjälp, till exempel att ta sig runt en boxhörna, blir till en mardrömssituation för både hund och förare när det återkommer på banan och varken hund eller förare vet vad de ska göra. Många repetitioner av samma sak fastnar effektivt i hundens minne, alltså i hundens erfarenhetsbank.

Osäkerhetskänsla

Det allra värsta är att alltihop kan påverka hundens inställning till hela agilitytävlandet. Är hunden förvirrad, stressad eller osäker vid många tillfällen så befästs den känslan inne i hunden. Visst kan man med mycket träning, konsekvens och tålamod ändra på det. Men som alla vet är det mycket jobb att radera ut oönskat beteende. Det är betydligt lättare att göra rätt från början och lära hunden att något annat sätt inte existerar!

Det är helt och hållet förarens ansvar vad som sker. Om hunden känner självförtroende eller osäkerhet beror i grund och botten på föraren. Om hunden formas till att uppträda som en stressbubbla, en slarvpelle eller en vimsig och distraherad figur som börjar nosa eller vandrar iväg åt sitt eget håll, så är det för att föraren låter det ske.

Just symtomen som visar att något är fel, är så individuella och helt olika från fall till fall. När hunden blir stressad, förvirrad eller osäker kan den bli både uppskruvad med en massa trista och påfrestande beteenden som följd, till exempel slarva, snurra, skälla, nafsa, men den kan också vända sig från föraren och sluta samarbeta. Kanske känns det enklare för hunden att börja nosa på marken efter godis eller hundlukter.

Hoppteknik

Jag träffade en hund som inte hade någon lyckad hoppteknik, den rev ofta. Tydligen var det inget fysiskt fel, varken med kropp eller med syn, som påverkade den till att hoppa så illa. Det var en softcoated wheaten terrier, och de har tyvärr ofta en medfödd konstig hoppteknik. Men de kan klara sig ändå, fast denna hund hade det verkligen svårt.

Jag kan mycket väl tänka mig att den teori som ägaren hade stämde, att hunden ogillade att riva så mycket att det blev som en ond spiral. Ju mer osäker den blev, desto sämre hoppade den, och rev ännu oftare. Vilket gjorde att den blev ännu mer osäker och tvekade ännu mer framför hindret och kastade sig sedan oplanerat över på ett klumpigt vis som ofta rev hoppbommen.

Personligen hade jag stannat hemma med den hunden. Låtit bli att tävla på några månader. Lagt upp en långsiktig träningsplan där jag försökte förändra hundens hoppteknik. Sådant tar lång tid. Som Susan Clothier i USA skrev en gång: Det tar lika lång tid att ändra en hunds hoppteknik som det tar att ändra en människas handstil. Med andra ord krävs det tålamod och att man vänjer hunden vid att känna fördelarna med att hoppa annorlunda.

Hundens mål

Självklart vill ingen hund frivilligt ha det besvärligt på banan. Man kan räkna med att den strävar efter att ha en behaglig stund där. Den vill samarbeta med sin förare, även om det kan vara en utmaning att förstå människan ibland. Den avskyr att bli stoppad, kallad tillbaka och tvingad att börja om på hinder. Den vill förstås inte heller vara rädd eller orolig.

Den vill känna flyt i vägen den far fram, den vill kunna känna sig säker och duktig när den gör hindren, den vill uppleva uppskattning från föraren och kanske också från vänner och familj när den gått i mål.

Men om det blir för svårt, om den inte förstår, om föraren upplevs motsägelsefull (visar en sak och sedan blir upprörd när hunden följer visningen, vilket sker ofta när föraren visat fel), om den är rädd för ett hinder, då kan det hända att den reagerar på upplevelserna. Den kan alltså stressa upp sig, försöka försvinna därifrån eller gå in i sin egen värld och sluta lyssna.

Min bästa vän

Jag skrev en gång för länge sedan en bok som heter ”Min bästa vän”. Den säljer fortfarande mycket, fast den förändrat utseendet genom åren. Boken handlar om kärlek och förståelse för människans bästa vän, hunden. Om att skaffa sig kunskap för att kunna bete sig som hundens allra bästa vän.

Ibland kanske jag har en överdrivet stor portion empati, men jag kan inte bortse från att den fyrbenta partner jag har på banan är helt beroende av mig! Hon har inte anmält sig till tävlingen, hon har inte valt att starta, hon får inte bestämma vägen. Jag känner det som min skyldighet att uppträda så omtänksamt som jag bara kan. Att ge stöd och uppmuntran under loppet, att vara tydlig och konsekvent i mina direktiv, att ta hänsyn till vad som kan vara svårt och inte ha högre krav än vad som är rimliga för det specifika fallet.

När jag kommer i mål vill jag att min hund ska kunna känna att det varit en trevlig stund på banan. Att vi förstått varandra, att vi jobbat efter bästa förmåga, oavsett vad resultatet blivit. Hon ska ha känt sig trygg, haft självförtroende och förhoppningsvis också tyckt att det varit skojigt.

Tävlingsläge

För det mesta är det nog bäst att låta kompisrelationen råda och kväva tävlingsdjävulen som kanske finns någonstans. Det är ju faktiskt vårt ansvar att hunden mår bra och trivs. Tänker man till en extra gång innan man åker till en tävling, så är man också medveten om oddsen. Tror man att man klarar att kompensera hunden för att den känner sig osäker (kan vara skilda anledningar) så kan man förstås starta med en inställning av att uppmuntra och stödja hunden runt banan. Men tänk inte på konkurrenterna. Låt inte tävlingsdjävulen ta över och locka fram det värsta ur dig. Det är din hund som kommer i kläm då.

Mera om bland annat träning för förbättrad hoppteknik finner du i:
BOKTIPS: Marie Hansson: ”Mera agility”.
Förlag Jycke-Tryck AB, www.jycke-tryck.se
ISBN: 97891 87652363

© Foderbilen Sverige AB. Vi ser gärna att ni refererar till denna artikel och att citera kortare utdrag går givetvis bra. Det är däremot inte tillåtet att kopiera längre stycken eller hela texten. Kom ihåg att alltid källhänvisa till Foderbilen.se och vi skulle även uppskatta om du länkar direkt till denna artikel.