Slalomknep för nybörjare

Domarens placering

Domaren finns ju som bekant på banan. När det handlar om hopphinder och tunnlar kan domaren stå en bra bit bort, nästan placerad var som helst och ändå se. Men när det gäller kontaktfältshinder och slalom står domaren gärna nära för att ordentligt kunna se vad som sker.

Vad gäller slalom vill domaren se om hunden passerar förbi fel pinne, även med så lite som nosknappen. Dessutom kan det hända att hunden av en slump eller av en olycklig teknik knuffar till/vidrör/hoppar på föraren när den kämpar med slalom. Beröring mellan hund och förare, oavsett om den är avsiktlig eller oavsiktlig, bedöms med fem fel. Det spelar heller ingen roll om det är föraren som råkar röra vid hunden eller tvärtom, tanken är att hunden ska vara självständig nog att göra slalomen på ett sådant avstånd från föraren att det inte blir någon fysisk närkontakt. Och därför behöver förstås domaren vara tillräckligt nära för att riktigt kunna bedöma vad som sker.

Störningsträna med figurant

Domarens placering nära gör att man helt enkelt måste träna hunden på att klara av den störningen innan man kommer till tävling. När hunden känns trygg i kunskapen om svängarna och ingångarna, är det dags att be någon agera figurant och gå parallellt med slalom för att vänja hunden vid det. Du behöver berömma extra mycket och vara beredd på att du kanske får dela upp träningen i flera nivåer, be figuranten börja längre bort och steg för steg vara närmare. Att personen följer hundens tempo är rimligt, domaren vill ju befinna sig parallellt med hundens huvud för att se om en nos passerar förbi en pinne på fel sida eller inte.

Tunnel efter slalom – gå ur tidigt

En annan sorts störning är favorithinder som står nära. En riktig klassiker är när en tunnelingång frestar hunden i slutet av slalomen. Just när hunden är medveten om att svängarna snart är slut är den extra känslig för störningar. Detta är domarna medvetna om och man kan säga att många gånger är svårigheten överlagt planerad. Ibland är det nära och ibland långt bort till tunneln, ju fler meter desto lättare för hunden att ignorera.

Min erfarenhet är att det är en fas som hunden behöver gå igenom, när den lär sig att det inte går att avbryta svängarna och spontant rusa iväg till något annat som är ännu roligare. Man får helt enkelt träna på det och i början kanske man istället för tunnel använder någon annan störning, en utplacerad belöning (leksak eller skål med en godbit i) som en medhjälpare lätt kan lyfta upp om hunden sticker ifrån slalomen för tidigt.

En annan träningsvariant är att man använder en tunnel som man placerar på stort avstånd, så att hunden klarar av störningen. Nästa steg är att låta tunneln komma en halvmeter närmare och sedan steg för steg träna med den närmare och närmare. Glöm inte berömma ordentligt med rösten under tiden hunden tar de sista svängarna. Om det blir för svårt att avstå tunneln kan man ändå behöva använda en utplacerad belöning, som distraherar hunden från tunneln, och hantera belöningen enligt ovan, alltså med en medhjälpare som kan styra om hunden får ta den eller inte.

Glöm inte att den här träningen kräver att hunden är mogen för den. Den måste dels vara säker och övertygad i hur man gör slalom korrekt. Den måste dels vara erfaren nog att inte ta illa vid sig och bli osäker om den misslyckas. Om man anar att hundens självförtroende i slalom håller på att vackla, är det sannolikt för tidigt att träna detta. Mer tid och erfarenhet av slalom krävs innan man kan attackera en sådan här störning nästa gång.

Förarens placering under gång

När vi nu ändå är inne på störningar är den sorgliga sanningen att även föraren själv kan var en störning för sin hund! Sannolikt är det inte alls medvetet, kanske det bara är tävlingsnerverna som förstör just där och då, eller så har man helt enkelt ingen koll på hur man själv rör sig medan hunden jobbar med pinnarna.

Jag ser förare som rör sig ryckigt och det kan förstås vara något som stör hunden. När förarens rörelse hastigt ändras kanske hunden tänker: ”Tänker hon/han bryta? Blev det fel? Eller ska jag få en belöning?” Reagerar hunden är det stor risk för att den avbryter och lämnar slalom.

Ibland ser jag förare som gör onödiga saker med händerna, till exempel fixar med håret eller rättar till ett behåband, och det kan störa hunden som tror att händerna som rör sig tänker plocka fram något för att kasta till den eller liknande. Självklart kan man träna just det här, att hunden ska kunna acceptera ryckiga rörelser och lyfta händer, för de flesta klarar det inte utan just speciell träning i förväg.

Förarens avstånd

En annan sak som man ska tänka på är avståndet till slalomen. De flesta människor blir hemmablinda på ett speciellt avstånd längs slalom och rör sig omedvetet ungefär på samma linje jämt. Det innebär att hunden blir van vid det och om man sedan ändrar sig blir hunden störd och kanske slutar svänga. Det kan vara lika störande att föraren plötsligt är för nära som att den är för långt bort.

En sak är att träna på alla möjliga saker så att man har marginal och frihet att röra sig som man känner för. Och att använda sig av en utplacerad belöning för att göra hunden fokuserad framåt och inte så lättstörd av vad som händer åt sidan. En annan sak är att bli medveten om sina egna rörelser, så att man på tävling kan bestämma sig för att röra sig stabilt och målmedvetet.

Förarens placering vid ingången

Ingången av slalom är det svåraste avsnittet på hela hindret. Tyvärr finns det tillfällen när man kan se föraren störa hunden just vid ingången. Vanligtvis handlar det om att föraren är i vägen för hunden, står för nära och stör eller pekar på ett sätt som hunden inte begriper. Det är riktigt sorgligt när föraren menar väl, men istället gör det betydligt svårare för hunden.

Klassikern är när föraren i en kurva mot slalom placerar sig i tron att vara strategisk och styra in hunden rakt mot raden av pinnar. Föraren lockar hunden att runda föraren på dess vänstra sida. Men en aning fel placering gör att hunden upplever det som att föraren tränger bort hunden, så den går istället in till vänster om första pinnen.

Min målsättning i alla lägen är ju att göra hundarna självständiga. Lära dem att klara ingångarna själv, så att föraren inte behöver vara nära och riskera att störa hunden. För om människan är nära blir plötsligt den precisa placeringen livsviktig. Och vem klarar av precision när det också handlar om att skynda sig? Jag skrev om det här i artikeln ”Självständiga slalomingångar” 11-06-22.

Dock finns det en grupp förare som hellre lägger krutet på att lära hunden självständighet på andra hinder för att själv kunna gena och spurta i förväg och placera sig lämpligt vid första porten för att fort och enkelt visa hunden rätt väg där. Om man tror att man klarar av den manövern är det bara att träna på det! Valet är tack och lov fritt när det gäller agility! Alla är olika och både behöver och gillar olika varianter!

Slalom tidigt i banan

Jag kan som domare lägga slalom tidigt i banan för att jag tror att ett nybörjarekipage har lättare klara av slalom innan hund och förare blivit trötta i huvudet under loppet. Men jag har också hört att vissa tycker att det är en svårighet, då hunden kan vara så stressad och uppe i varv av glädjen att få starta, att den inte klarar av att fokusera på slalom tidigt.

Det finns självklart många vinklar för slalomens placering, men två varianter är ganska vanliga. Dels slalom med rak ansats och dels slalom i tvär vinkel. Det innebär olika svårigheter.

Rak ansats

Den med rak ansats innebär att hunden sannolikt kommer med hög fart och kanske därför inte klarar det. Att bromsa för att gå in rätt i slalom är inte vad alla nybörjare klarar i sin iver. Men givetvis blir det en fördel om man tränar hunden i förväg på just det.

Å andra sidan innebär det att hunden ser pinnarna rakt framför sig och det bruka vara så de flesta lärt sig slalomen och därför ökar sannolikheten för att det ska bli rätt. Egentligen blir det alltså bara farten som kan ge problem och det går ju att vänja hunden vid. Jag gillar nät som ramar in rätt svängar och förhindrar att hunden går ur. Att den själv märker hur mycket den måste bromsa för att samtidigt gå rätt väg är ett bra sätt.

Vinkel ansats

 
Att hunden måste runda första pinnen (att den kommer från den vinkel jag kallar ”klockan 9”) innebär att den tvingas att bromsa innan den går in i första porten, sen är den på rätt spår.

Däremot att hunden ska gå in från det håll som jag kallar ”klockan 3”, alltså motsatt håll, där hunden ska hitta första hålet och runda pinne nummer två, innebär en större svårighet. Hunden kan naivt tro att den kan hålla hög fart rakt fram och rakt in i porten, men sedan missar den ändå nästa port för att den inte klarar att häva svängen. Den måste alltså lära sig att bromsa när den går in från den vinkeln också, annars klarar den inte resten. Jag använder gärna näten som ramar in rätt väg, även här. Det är skönt för hunden att slippa repetera misstag och slippa få höra från föraren att det blev fel. Näten hjälper dem till korrekt väg och det är bara att lära sig att styra farten för att få det rätt.

BOKTIPS: Marie Hansson: ”Agility - på enkelt vis”.
Förlag Jycke-Tryck AB, www.jycke-tryck.se
ISBN: 978 91 87652 486

© Animail. Vi ser gärna att ni refererar till denna artikel och att citera kortare utdrag går givetvis bra. Det är däremot inte tillåtet att kopiera längre stycken eller hela texten. Kom ihåg att alltid källhänvisa till Animail.se och vi skulle även uppskatta om du länkar direkt till denna artikel.