Självständiga slalomingångar

Nybörjaren

När man lär hunden slalom brukar de flesta sikta mot pinnarna i den naturliga riktningen; rakt på raden med pinnar. Fast det är smart att redan från början vänja hunden vid att det är många vinklar som gäller. Ett annat val är om man har hunden på sin vänstra eller högra sida. Förhoppningsvis växlar man om efter ett tag, så att hunden inte blir van vid att föraren alltid är på samma sida. Man ska gärna också tidigt vänja den vid att föraren kan vara före, efter och långt åt sidan.

På en klass-1-tävling är många gånger slalomen placerad i banan så att hunden kommer rakt på första pinnen. Men i klass 2 är det inte lika ofta så och i klass 3 är det nästan aldrig på det viset. Domarna väljer ofta där att utmana de tävlande med att placera hindret före så att slalomingången blir svår. Ju tvärare vinkel mot slalom desto svårare, fast aldrig närmare än 5 meter eller längre bort än 7 meter. Vissa domare brukar också bjuda klass-1-ekipagen på en vinklad ingång ibland, vilket gör att man egentligen från början bör träna hunden att klara slalomen från olika håll.

Flytet först

De flesta prioriterar flytet i träningen först, att hunden ska få känna rytmen och farten i svängarna. Man vill att självförtroendet och rutinen i att färdas fort rakt fram ska växa. Men man får inte glömma ingångarna. Antingen får man ta tag i den träningen när man känner sig nöjd med tryck och fokus rakt fram, eller så tränar man ingångarna parallellt.

Många med mig har i mer än tjugo år använt olika typer av hjälpmedel så att hundarna från början inte kan misslyckas. Man kan hägna in rätt väg bland pinnarna, antingen med nät eller plast, eller helt enkelt med något som idag kallas för ”slalombågar”. Det gör att hunden, oavsett från vilken vinkel den kommer, kommer att ledas rätt in i första porten och sedan rätt väg framåt, trots hög fart. Den kan helt enkelt inte slarva.

För att göra det allra enklast för nybörjaren, placerar man varannan pinne ett stycke åt sidan, så att det blir som en gång, en allé av pinnar, för hunden att springa i rakt fram i. (Tänk på att hunden alltid ska passera på höger sida om pinne nr 1, utgå från det när du placerar pinnarna på två rader.) När hunden fått rutin på ingångar och självständighet, flyttar man stegvis ihop pinnarna så att hundens väg blir krokig i zick-zack, men låter fortfarande nätet eller plasten sitta kvar för att leda hunden rätt.

Självständighet

Nätet är min favorit, bland dessa hjälpmedelsvarianter. (Se bilder i ”Agility - på enkelt vis” och ”Mera agility”.) Man är garanterad att hålla hundens självförtroende på en hög nivå och bara rätt information blir lagrad i huvudknoppen. Men den största fördelen är självständigheten. Eftersom föraren inte behöver vara nära, lär sig hunden att vara oberoende föraren från början. Den lär sig att klara sig själv.

Den förare som är orolig och vill hjälpa får samtidigt stöd i att se att hunden faktiskt är oberoende, att man inte behöver rusa fram och vara nära. För en som är van att ”curla” hunden vid slalomingången, kan det vara en stor och svår uppgift att försöka hålla sig undan och inte störa. Med en konstgjord hjälp på plats, som styr hunden rätt, blir det lättare att sakta ner stegen och låta hunden jobba själv.

Klockan döper vinklarna

Jag döper de olika vinklarna till olika namn. Jag ser första pinnen som mittpunkten i en klocka. Om man tänker sig att man står framför första pinnen och tittar rakt fram mot den sista, är ingången ”klockan sex”. då Om man kommer från höger sida i 90 graders vinkel mot första porten, kallas det ”klockan tre” och från andra hållet när hunden måste runda första pinnen, blir det följaktligen ”klockan nio”. Allt däremellan är andra klockslag, ”klockan fem” är fortfarande ganska enkelt och ”klockan sju” likaså. Mina namn gör det lättare att prata om olika vinklar så att andra som inte är på plats, kan se det framför sig hur det var.

Det viktiga för den som vill bli duktig är att komma ihåg att träna de flesta vinklar mellan ”klockan tre” och ”klockan nio”. Vinklarna därutöver är ganska ovanliga och får bli extra övningar när hunden blivit duktig på resten.

Belöning

När man tränar ingångsträning kan det vara idé att inte använda sig av så många pinnar, dels tröttar det hunden både fysiskt och mentalt att trycka sig igenom tolv pinnar, vid varje försök på ny ingång. Dels försenar det belöningen, eftersom man gärna väntar till hunden är färdig innan man serverar godis eller leksak. Avbryter man hunden när den har pinnar kvar, kan det på sikt lära hunden att vara beredd på att sluta svänga, när den väl kommit in i slalombanan.

Därför kan det vara smart att sätta upp bara tre-fyra pinnar, så att hunden bara behöver göra mer än en eller två svängar. Med tre pinnar kan man ropa ”Bra!” (och/eller klicka) när hunden prickar rätt ingång och belöna när hunden rundat pinne nummer två, och alltså kommer ut genom andra porten korrekt. Godbit eller leksak är en smakfråga. Vad gillar hunden mest? Blir den lagom uppstressad av en kampleksak eller kastad leksak, eller går den i taket och blir så ivrig att den inte kan koncentrera sig?

Det är bara du som kan avgöra det för din hund. Vi vill ju gärna ha hunden ivrig och motiverad, men samtidigt koncentrerad och fokuserad så att den gör rätt. Vi vill att den ska utföra övningen snabbt och glatt, men inte slarvigt och fel. Godis är generellt nerlugnande och leksak är upphetsande.

Bara två pinnar

En nybörjarmetod i att lära in slalom handlar om att från början göra hunden medveten om hur den ska hantera en port, alltså bara två pinnar. Jag beskriver den metoden noggrant i min bok ”Agility för nybörjare”. Man börjar med att visa vägen och belönar direkt efter att hunden passerar mellan pinnarna. Det brukar vara enklast att ha hunden på höger sida, eftersom den alltid ska passera första pinnen på höger sida. Så fort som möjligt övergår man till att bara följa med, men undviker att visa med handen och självklart belönar man snabbt och ordentligt när hunden tar initiativet att gå rätt väg själv.

När hunden begripit att hela leken handlar om att passera första pinnen på höger sida och gå till vänster om nästa pinne, börjar man göra övningen från olika vinklar. När hunden förstått poängen placerar man ytterligare en likadan slalomport några meter därifrån på rak linje med de två första pinnarna. Efter att hunden klarat den första porten och fått sin belöning, närmar man sig nästa och den får göra likadant igen. När den blivit van vid det, flyttar man den andra porten stegvis närmare och närmare den första porten. Till slut ska det bara vara det normala avståndet, som mellan första och andra pinnen, till den första pinnen i andra porten.

På det här viset lär sig hunden se slalombanan i ”portar”. Två slalompinnar hör liksom ihop i en port och så kommer en till och en till och så vidare. Kunskap och insikt i hur slalomen fungerar ger självsäkerhet och självständighet. Hunden brukar lära sig slalom mycket snabbt med den här metoden och den tycker det är roligt att få tänka själv.

Tävlingar

När man kommer till tävling blir föraren stressad. Man vill så gärna att det ska gå bra. Man vill spara tid och man vill få felfritt resultat. Trots att man kanske tränat på ett visst sätt, finns det förare som blir så uppskärrade på tävling att de gör något helt oväntat. Föraren slutar lita på hunden och kanske lockar den i en sväng bortåt för att sedan hjälpa den att rikta in sig rakt, vilket kanske gör att domaren dömer vägran. Föraren kanske försöker peka på rätt hål, utan att hunden förstår vad den menar. Föraren kanske tränger hunden för att med sin kropp tvinga den in rätt väg. Fysisk kontakt ger fem fel från domaren.

Ibland tänker jag att det enda som behövs är mental träning hos föraren. Hundarna kan, men de får inte en chans att klara sig själv. Föraren är skärrad och vill ”curla” för att försäkra sig om framgång. Men så blir det tvärtom.

Placering

En klassiker bland de lite mer rutinerade tävlanden gäller placering vid slalomingångar. Många förare har omedvetet gjort hunden beroende av att de är placerade på ett bestämt vis för att hunden ska klara vissa vinklar när den går in i slalom.

Man har lärt sig att en viss placering brukar ge framgång, och så gör man medvetet eller omedvetet likadant på varje tävling. Man ställer sig eller rör sig på samma punkt i varje lopp.

På en tävling häromsistens hade den listiga domaren placerat ett hopphinder på den platsen där många förare ville stå eller röra sig, straxt före första pinnen. Man var alltså förhindrad att placera sig just där. Hjälp vad många misstag det blev! Förare placerade sig på nya ställen och hundar fattade plötsligt ingenting och gick in fel. En del hundar tog också hopphindret som stod så frestande nära.

Stopp

Mitt eget misstag på den banan berodde på att jag stannade. Hindret före var en lång, böjd tunnel och det var lätt att skaffa sig försprång. Ingången i slalomen var från den vinkeln jag kallar ”klockan tre”.

Min hund, som är säker på självständiga ingångar, kom i hög fart från tunneln, siktade rätt, men då jag redan var ganska nära slalomen när hon kom sättande, blev jag plötsligt tvungen att tvärnita för att inte passera slalomhindret (på grund av vad som skulle hända efter slalom). När jag bromsade, gjorde hon det också. Hon tolkade det som att hon också skulle svänga av åt höger, i slalomens riktning, som hon läste på mitt kroppsspråk att jag var på väg mot. Hon satsade alltså på att gå in i andra porten.

Hade jag haft fullt utrymme åt vänster, där hopphindret nu stod och blockerade vägen, hade jag haft mer frihet att röra mig utan att behöva stoppa upp.

Rörelseriktning

Det jag skulle gjort var att helt enkelt att välja en position närmare tunneln där hon kom ut. Då hade jag kunnat följa med henne och låta henne få springa förbi mig och själv hitta rätt hål att gå in i. Som hon gjort så många gånger förut. Litat på att hon inte skulle distraheras av hopphindret som stod så förledande nära.

När jag testade det på träning efteråt fungerade det. Min teori stämde. Misstaget jag gjort var att tvärstanna. Rörelse ihop med riktning är den allra bästa vägvisaren. Stillastående kan bli förvirrande. Jag skulle ha varit strategisk och sett till att jag hade yta kvar att röra mig på så att jag inte blev tvungen att stanna!

Sammanfattning

Slalomingångar är något man kan träna hemma på tomten eller vilken annan liten gräsmatta som helst, som står till förfogande. Några nedstuckna pinnar i marken räcker långt för den här träningen. Lite men ofta, är ett bra motto för en uppgift som kräver så mycket tankearbete som denna. Ett annat tips är att ha någon med som tittar på och kan berätta för dig när du kanske hjälper till onödigt mycket. Du vill ju inte vänja hunden vid sådant, du vill ju ha en självständig hund!

BOKTIPS: Marie Hansson: ”Agility – strategisk handling för bättre position”.
Förlag Jycke-Tryck AB, www.jycke-tryck.se
ISBN: 978 91 87652 523

© Foderbilen Sverige AB. Vi ser gärna att ni refererar till denna artikel och att citera kortare utdrag går givetvis bra. Det är däremot inte tillåtet att kopiera längre stycken eller hela texten. Kom ihåg att alltid källhänvisa till Foderbilen.se och vi skulle även uppskatta om du länkar direkt till denna artikel.