Förlåt – Det var mitt fel!

5 fel

Alla som tävlar agility vet hur oerhört lätt det är att det blir fel i ett lopp. Marginalerna är bokstavligen jättesmå, en centimeter fel kan ge en rivning eller en vägran. Eller för den delen också ett kontaktfältsfel.

Nästan alla vet också om att det är vi förare som står för de flesta misstagen. Antingen direkt eller indirekt. Med ”direkt” menar jag att man visade eller sa fel, placerade sig tokigt, störde hunden eller på annat sätt orsakade felet, just när det hände. Med ”indirekt” menar jag att man själv bär ansvaret för vad hunden lärt sig. Det man tränat är det hunden har chans att ha kunskap i. Har man omedvetet lärt in ett visst mönster, kan hunden inte hjälpa att den förväntar sig just det. Trots att föraren inte ens förstår vad denne omedvetet repeterat. Dessutom, om man inte ens har tränat en viss sak, kan man ju givetvis inte begära att hunden ska begripa eller göra rätt.

När och hur man börjar tävla spelar också in. Är hunden fortfarande osäker på vissa moment, befästs den känslan på tävlingsplanen. Är föraren nervös påverkar det hunden negativt. Är hunden ovan vid tävlingsmiljön; nya hinder, domarens medverkan på plan, visselsignaler och högtalare, publik och hundar tätt intill – ja, då kan det bli riktigt svårt, kanske till och med omöjligt för hunden att prestera vad den kan på träningen.

Förlåt

Vi bär ansvaret och många tävlingsförare är helt medvetna om detta. Jag blir både rörd och lättad när jag som domare hör en husse eller matte utropa ”Förlåt!” när den styr hunden fel in i slalom, eller något annat uppenbart misstag. Där visar föraren både empati för hundens situation och tar samtidigt på sig ansvaret för det som gick fel.

Genom den inställningen är det större chans att hunden inte blir så ledsen, för den föraren fortsätter säkert med att vara vänlig i det som följer. Det värsta som kan hända är förstås att föraren gör tvärtemot. När något går fel, vilket hunden är uppenbart medveten om när den tas tillbaka, så förvärrar vissa förare hundens känsla genom att skälla på den. ”Dumma hund!” eller något i den stilen, får jag nämligen också höra på planen ibland.

Effekten av att hunden blir utskälld kan bli att hunden känner sig illa till mods, den dämpar sig och sänker farten. Den får sämre självförtroende när den inte förstår konsekvensen. Den gjorde vad den trodde var rätt, eftersom ingen hund gör fel med flit. Kanske var situationen också så att föraren först visade på ett sätt och när hunden agerade därefter fick den skäll.

Vad är sanningen?

Omgivningen ser oftast betydligt bättre än föraren själv, exakt vad som hände. Att vara mitt i situationen gör det helt enkelt omöjligt att hinna uppfatta allt. Att se precis vad hunden gjorde och samtidigt sitt eget kroppsspråk, sin placering och sin riktning i förhållande till alla hinder, går faktiskt inte.

Alla som sett sig själv på film springa agility, vet hur intressant det är. Man får aha-upplevelser på löpande band. I verkligheten händer mängder med saker på oerhört kort tid, och hundens förare kan helt enkelt inte hinna uppfatta allt. Dessutom går det som sagt inte att bedöma det inifrån själva situationen. Utifrån är det enklare. Därför är träningskompisar och videokameror guld värda.

En förare som skäller på sin hund under eller efter loppet, gör bort sig på flera sätt. Både domare, sekretariat och publik har antagligen sanningen klar för sig. Det är bara föraren som inte fattat precis vad som hände. Att föraren själv orsakar missen är mer en regel än ett undantag.

Därför undviker man att göra bort sig om man förutsätter att det var ens eget fel och låter bli att bli arg på hunden. Även om man verkligen inte förstår vad som just hände och spontant räknar med att det var hundens fel. Att berömma hunden som vanligt och sedan fråga folk som tittade, för att få reda på vad som egentligen hände, är bästa sättet.

Filmningen

Jag pratade med en erfaren tävlande nyligen, som avslöjade något för mig. Jag hade just berättat att jag i en situation för många år sedan, hade haft väldigt svårt för att acceptera min dåvarande partners teori på vad som skett i ett lopp. Jag insåg att jag måste gjort något fel (för så pass klok och erfaren var jag även då), men jag vägrade acceptera hans teori. Först när han hemma spelade upp vad han filmat, så att jag fick se det i närbild och i ”slow motion”, gav jag mig. Filmbeviset var odiskutabelt. Jag hade faktiskt rört mig precis på det sättet han sagt. I alla fall i en sekund, och det var uppenbarligen då min hund tittat och bestämt sig för vägen.

Den här tävlande avslöjade nu för mig att han under en lång tid i början av sin tävlingskarriär, alltid trott att det var hundens fel, när något gick snett på banan. Och han hade avslutat varje lopp på ett missnöjt sätt, inte belönat hunden, utan till och med grälat på den många gånger.

Sedan började hans sambo filma honom och när han fick se sig själv och sin hund, blev han alldeles paff. Han började inse att alla fel var hans. Hunden agerade efter bästa förmåga efter de direktiv den fick. När han fått denna aha-upplevelse ändrade han sig förstås. Han ansträngde sig för att vara en bättre förare i handlingen och han slutade att vara sur efter loppet och belönade hunden, oavsett vad som hänt på banan.

Hatar vägringar

Jag passerade förbi ett samtal, som jag råkade få höra en liten del av. Några tjejer stod uppenbarligen och analyserade ett lopp som just körts. Föraren utbrast: ”Jag hatar vägringar!” och de andra höll med om att det var mycket värre än till exempel en rivning.

Jag tänkte för mig själv att det var ett intressant uttalande! Och jag håller med! Det är klart att man inte gillar vägringar, eftersom det faktiskt ”skriver en på näsan” att man just gjort bort sig. Att man inte lyckades tajma sin handling, att man inte hann med det man tänkt, att man tänkt och planerat fel, anledningar finns det många av.

Utöver det blir misslyckandet så uppenbart för hunden, när man måste backa och ta om. De flesta hundar avskyr det och blir så medvetna om att något gått snett. Man kan förstås strunta i felet och fortsätta ändå, vilket leder till diskning. Men hunden blir i alla fall gladare av det scenariot. Man skulle kunna säga att det är den bästa tröst vi kan erbjuda hunden, när vi gjort bort oss. Den begriper ju inte ett förlåt, men ett lopp som fortsätter utan större avbrott uppskattar den alltid.

Gäsp

När jag dömde nyligen såg jag också några hundar sitta och gäspa på startlinjen. Antagligen tänker alla kroppsspråksutbildade hundägare samma sak som jag: Hunden visar en dämpande signal! Kanske är den orolig för att föraren ska börja bråka, bli irriterad, bli konstig och obegriplig.

Eller kanske är det en överslagshandling? Hunden är otroligt ivrig över att få komma igång med loppet, men den vet att den måste besinna sig. Den slits mellan de två alternativen, starta och stanna, och då ramlar ett helt annat och onödigt beteende in istället, gäspningen.

Utan att veta relationen mellan förare och hund ska man inte klandra. Men det är tänkvärt att hunden så tydligt kan visa vad den känner i startögonblicket. Antingen det är frustration eller oro.

Ursäkt

Mina tankar snurrade vidare och kom in på en intressant parallell. Jag såg en gäspande hund på startlinjen, precis efter att jag hört en förare be sin hund om förlåtelse vid slalomingången, och jag kom att tänka på ett förmänskligande alternativ. Tänk om hunden sitter och säger ”Förlåt” i förväg? ”Förlåt för att jag kanske kommer att missuppfatta dig och göra fel! För jag menar det inte!”

Kan det möjligen vara så att hunden känner förarens press på att allt ska gå så fort som möjligt och helt rätt? Att kontaktfälten måste sättas, hindren inte rivas, alla pinnarna i slalom tas i rätt ordning – och framför allt: att i hög fart förstå och klara ta hindren i rätt ordning och från rätt håll! Det är sannerligen inte lätt att vara hund! Kanske blir en del hundar lite stressade av trycket och förväntningarna?

Det är tänkvärt! För vår uppgift är ju så enkel; helt enkelt att göra livet lättare och roligare för våra hundar! Eller hur? 

BOKTIPS: Marie Hansson: ”Mera agility”.
Förlag Jycke-Tryck AB, www.jycke-tryck.se
ISBN: 97891 87652363

© Foderbilen Sverige AB. Vi ser gärna att ni refererar till denna artikel och att citera kortare utdrag går givetvis bra. Det är däremot inte tillåtet att kopiera längre stycken eller hela texten. Kom ihåg att alltid källhänvisa till Foderbilen.se och vi skulle även uppskatta om du länkar direkt till denna artikel.