Balansarbete & Kroppskontroll

Det är egentligen en väldigt simpel uppgift för hundägaren att ta tag i. Längs promenaden finns ofta både naturens egna hinder och ibland sådant människan skapat, som går att utnyttja som aktivering. Allt ifrån stubbar, stenar och kullfallna träd till murar, cementblock och annat som verkar stabilt nog för hunden att klättra eller hoppa upp på.

Samhället

Går man i samhället, bör man undvika det som är tänkt att utnyttjas av människor. Det är inte rätt att smutsa ner en bänk eller annan offentlig sittplats, bara för att man vill träna sin hund i att hoppa upp på något. Det är inte heller tillåtet att vara med hunden på en lekplats och utnyttja deras hinder. Det är genom att visa respekt för vad andra kan misstycka om, som vi kan fortsätta att ha hundarna med oss och ändå vara välkomna i samhället.

Däremot har jag svårt att tro att någon kan tycka illa om att vi använder en del stenbumlingar och cementblock som ibland agerar avspärrningar. De kan vara väldigt lämpliga för många hundar att hoppa upp på och ställa sig på ett par ögonblick. Och jag har också svårt att tro att en mur i lagom hundhöjd skulle anses fel att balansera på.

Titta dig alltså kritiskt omkring för att hitta vad som kan vara lämpligt objekt för din hund. Självklart handlar det mycket om hur stor hunden är också. En liten hund behöver förstås låga föremål, för att över huvud taget klara uppgiften att ta sig upp. En större hund klarar högre saker. Och en tung hund av mer klumpig ras, behöver en stabil och bred bas för balansarbetet.

Svårigheten

Egentligen handlar mycket om sunt förnuft. Man börjar förstås med lägre balansobjekt, en låg sten eller stubbe är utmärkt för en nybörjare och även för en valp, som ännu inte fått kroppskontrollen finjusterad.

Kriterierna som ökar svårigheten är dels höjden, dels en begränsad yta och i de fall där man verkligen vill utmana hunden kan man krydda med instabilitet. Alltså en plats som rör på sig under hunden. Till exempel en flytbrygga eller en planka lagd över gyttja.

Med andra ord börjar man med det som är stabilt och som definitivt inte kan röra på sig, till exempel en sten eller stubbe. De finns också för det mesta i breda storlekar, vilket passar en hund med brett mellan tassarna. Sakta ökar man sedan svårighetsnivån, allteftersom hundens erfarenhet och självförtroende växer. Man kan välja högre saker och även smalare föremål, där hunden får tränga ihop tassarna för att få plats.

Lockande

De flesta hundar behöver att man lockar med en godbit för att förstå uppgiften de första gångerna. Lyft helt enkelt handen med godbiten ovanför stenen eller stubben, så att hunden måste sträcka på sig och klättra upp för att nå den. Så fort alla fyra tassar placerats på föremålet bör du jubla av förtjusning för att bekräfta för hunden att den gjort precis vad du önskade.

Det är sådant som gör träningen extra skoj för hunden. Din glädje smittar av sig och hunden som är nybörjare upplever att den är riktigt duktig. Så småningom när hunden blivit van, kommer den att uppleva förtjusning av den egna upplevelsen av att vara i kontroll över sin kropp och sina fyra tassar. Men det är klart att du spär på glädjen genom att berömma och ge en godbit.

En del hundar är rörliga och ivriga att få göra fysiska saker. Andra är tyngre och mer ovilliga. Några är till och med lite rädda för att lämna markens trygghet. Om hunden har ont någonstans är det förstås ingen bra idé att be den balansera. Det kan både vara obehagligt och en alldeles för svår utmaning i det tillståndet. Det är bara att tänka sig själv, hur det skulle kännas om någon tvingade en att klättra och balansera när man mådde dåligt.

Men om man bortser från skadade och sjuka hundar, tycker jag att alla andra borde försöka – på den nivå de klarar. Det är nyttigt med utmaningar och en hund som är bekväm av sig eller ängslig, mår extra bra av att tänja på sina gränser och klara något den inte trodde den kunde. Det är alltså viktigt att man inte gör det för svårt, utan bara lite lagom utmanande. Pröva dig fram för att se vad just din hund klarar för svårighet.

Skogen

Naturen bjuder på mycket utmaningar och inspiration. När man passerat stadiet där stubbar och låga stenar är utmanande, får man se sig om efter tuffare uppgifter. En högre sten eller en spetsigare är definitivt sådant som kan kräva mer arbete för hunden, både att lyckas ta sig upp på och att klara av att stå kvar på.

Kullvälta träd är utmärkta balanshinder. Stammar med grov bark eller allra helst mossig bark är enklast eftersom de inte är hala. En vit björkstam kan vara hal och ett gammalt träd, som tappat sin bark, kan till och med vara omöjlig att få grepp på. Givetvis finns det olika bredder på stammarna och man väljer förstås den bredd som verkar lättast för den egna hunden. Ju bredare den har mellan frambenen, desto bredare stam behöver den för att det ska vara enkelt.

Kvistar och grenar som står upp från stammen kan bli utmanande hinder att krångla sig förbi när hunden balanserar på stammen. Eller helt enkelt omöjliga att komma runt. Kolla hur intresserad din hund är av ytterligare utmaningar. Annars kan man nöja sig med att belöna där det tar stopp.

Man kan också öka utmaningen genom att be hunden att vända och gå samma väg tillbaka på en stock eller nedfallen trädstam. Och man kan be den lägga sig ned. Det kräver förstås mer precision och koncentration från hundens sida. Ju mer den får fokusera, desto mer arbete kan man räkna med att det blir. Vilket är precis vad vårt mänskliga mål är, att ge hunden stimulans i vardagen.

Hunden uppfattar mest tillfredsställelsen av att ha klarat något svårt och glädjen över belöningen och berömmet. När den kommer hem känner den sig säkert lite extra nöjd med den nerlugnande och positiva känslan den aktiva promenaden gett.

Mina hundar

Mina hundar utmanar mig, genom att på eget initiativ klättra upp på sådant de upptäcker på promenaden. Deras mål är att jag ska stoppa handen i fickan och fiska upp varsin godbit till dem. Det gör jag gärna, om jag tycker att de bjuder på en tillräckligt avancerad uppvisning. Deras intresse ligger alltså i samspelet med mig. De försöker hitta på något tillräckligt bra för att få smaka en godis. Jag har två kriterier, det ska vara nytt eller avancerat.

Därför söker de, även på en bekant promenad, något att klättra upp på som de aldrig upptäckt tidigare. Men oftast handlar det om att klättra tillräckligt högt upp på en trädstam, eller stå i en brant vinkel på någon plats. Där vi bor längs havet vid västkusten finns många knotiga träd och även sådana som växt i en lutande vinkel. De träden älskar både de och jag.

Sådant imponerar på mig och då vinner de belöningen. Denna lek trivs de väldigt bra med och för min del är det ju bekvämt. Jag behöver bara vara ”jury” och avgöra vad som är lite duktigt och vad som är mycket duktigt. Jag säger alltid ”bra” med en vänlig ton och berättar att vi går vidare, när det inte dög i min smak. Då hoppar de glatt ner och rusar ivrigt vidare för att se sig om efter nästa möjlighet. Men när de lyckats väcka min beundran, låter jag förstås ännu gladare och går fram och matar dem på den plats de står och balanserar.

Bygga balanshinder

I början av åttitalet jobbade jag på en hundskola. Då fanns ännu ingen agilitysporten i Sverige. Där byggdes en hinderbana för hundar, med olika typer av hopp- och balanshinder. Det mest fascinerande var balansbanan som gick i zick-zack, ca 80 cm över marken. Den var ca 20-25 cm bred och hade en ramp upp och en ramp ner i andra änden.

Hundarna som kom på aktiveringskurser dit, fick ett pass på banan och trots att det var vitt skilda raser, med olika bakgrund och mod, så lyckades alla klara av i alla fall lite balanserande på det här hindret. Det märktes att det var svårt för många, men de flesta uppskattade det också tydligt. De ville upp igen när de provat första gången.

Agility

1985 kom agilitysporten till Sverige och numer finns det på praktiskt taget varje klubb en hinderbana. Där finns en elva meter lång balansbom, där översta brädan ligger ca 120 cm över marken, hela hindret är idag ca 30 cm brett. Lika bred är gungbrädan, men kruxet är att den 275 cm långa hindret rör på sig när hunden passerar mittpunkten. Det är mycket utmanande och man kan med fördel vänja hunden vid att stå på lägre och ostadiga saker när den växer upp, så att den lättare får erfarenhet av sådant. Inlärningen av gungbrädan kräver också att hunden fått självförtroende på annat innan och att man är ett par medhjälpare som ser till att hundens första färder över hindret inte går för fort så att det skrämmer. Det tredje balanshindret kallas för A-hindret, är ca 170 cm upp till toppen i en vinkel, och innebär mer klättring än balansarbete för hundarna.

Där finns olika typer av hopphinder, inte bara höjdhopp utan också långhopp och ett hopp där man ska pricka rätt i ett hål, vi kallar det däcket, men det ser nuförtiden mest ut som en ”frälsarkrans” man slänger i sjön vid livräddning. Utöver det finns det två typer av tunnlar, en platt och en rund, där större hundar måste huka sig, men mindre hundar kan springa raka och följa formen för att hitta utgången. Dessutom finns det ett slalomhinder där hundens koordination sätts på prov i att den ska svänga rätt runt alla tolv pinnarna i hög fart.

Vad agility ger hunden

Alla de olika hindertyperna på agilitybanan innebär kroppskontroll för hunden och är lika med stimulerande arbete när man tränar. De allra flesta hundar mår bra av att få träna agility och får självförtroende av att känna kontrollen på hindren. Många hundar har blivit modigare till vardags och mer harmoniska av att få utveckla sig bland agilityhindren. Att träna agility behöver inte betyda att man måste tävla. Alla hundar och människor passar inte för det. Men de flesta mår bra av att i alla fall träna agility. 

Är man intresserad av agilitysporten bör man gå en kurs eller läsa en bok, så att man inte går i några ”fällor” och råkar lära in fel teknik från början. Även om man inte tror att man är tävlingsintresserad kan man ändra sig, för agility verkar ha den märkliga effekten av att vara beroendeframkallande, både för hundar och för hundägare.

Slutsats

Vi kan konstatera att de flesta hundar verkar vara födda till kroppskontroll och balansarbete. Titta bara på att många hundar som spontant ställer sig på bakbenen och vinkar eller sitter och balanserar på rumpan med överkroppen rakt upp när de tigger. Det hundar hittar på själva visar ju tydligt hur de gillar den fysiska stimulansen. Därför kan jag verkligen rekommendera att man går ut och utmanar hunden med balansarbete. Det är faktiskt minst lika kul för hundägaren som för hunden!

BOKTIPS: Marie Hansson: ”Agility - på enkelt vis”.
Förlag Jycke-Tryck AB, www.jycke-tryck.se
ISBN: 978 91 87652 486

© Foderbilen Sverige AB. Vi ser gärna att ni refererar till denna artikel och att citera kortare utdrag går givetvis bra. Det är däremot inte tillåtet att kopiera längre stycken eller hela texten. Kom ihåg att alltid källhänvisa till Foderbilen.se och vi skulle även uppskatta om du länkar direkt till denna artikel.