Välja rätt ras i agility

För mig som har perspektiv från när sporten togs in till Sverige (1985) så är det extra spännande. Givetvis var det från början en stor spridning på raserna och folk tog den hund de hade och tävlade med.

Klumpiga raser

Det fanns leonberger och newfoundland som tävlade på den tiden och jag som gjorde tidningen Agilitybladet beställde vid ett tillfälle en illustration till omslaget med en ”njuffe” som tittade bedjande ut genom däcket. Den individen jag kände till brukade ofta fastna där nämligen. Däckets storlek har blivit generösare efter det och balansbommen och gungan bredare. Men dessutom har de största raserna försvunnit från tävlingarna. Kanske inte så konstigt. Begreppet ”agility” betyder på engelska ”smidig och vig”. Därför är ju andra raser förstås mer lämpade än de största. Därmed inte sagt att man ska avstå från att för nöjes skull aktivera vilken hund som helst på de hinder som verkar rimliga. Bara man använder sunt förnuft brukar mycket fungera. Alla friska hundar mår bra av kroppsliga utmaningar av lagom mått. Och både samarbete och självförtroende brukar växa av agilityträning, oavsett nivå.

Galna eller sansade hundar

Redan från början fanns det representanter för både kategorierna ”galna hundar” och ”sansade hundar”. De sansade var de som vann SM de första åren. Jag minns en fokuserad och ”cool”, nästan helvit bordercollie, Lusse, som tillsammans med matte Cecilia Lagergren faktiskt vann båda de två första årens SM; 1987 och 1988. En borderterrier som hette Kim, med sin unga förare Christer Gustavsson har jag för mig vann tre SM på raken där i början. Medan hans kullbror, Goliat, och husse Kjell Wahlberg blev Årets Agilityhund minst fem år i rad. De var snabba, men i kontroll. Några ”galna” bearded collies och shelties fanns det också. Det var inte ofta de fick till det, det blev mycket snurrar och skall, fel väg och slarv. Men publikfavoriter blev de med sin entusiasm, höga fart och tryck på banan.

Sheltie och andra populära

Själv hade jag redan sheltie när jag hittade agilitysporten 1985. Och det fanns ingen anledning att byta ras. Många skaffade också sheltie för att de var så framgångsrika. En hel del köpte mer än en, när de märkte hur lättsamma de var att ha. Med mer än en tävlingshund fick man flera lopp under tävlingsdagen och slapp långa väntetider. En riktig sheltie-boom växte fram under den första delen av 90-talet, men borderterriern fortsatte också att dominera. Och under samma period började bordercollien dyka upp mer och mer och konkurrera med retrievrar, bruks- och blandraser bland de större. Först var det de som redan hade bordercollie för vallning, som började tävla. Men så småningom växte intresset för den ras som var född smidig och lyhörd och dessutom väldigt snabb. Johan Erikssons Corinn och Milli dominerade mycket under den perioden och tog flera SM-medaljer.

Nutid small-medium

Idag är fortfarande sheltien dominerande i small och medium. Men tack och lov finns det utrymme för dem som vill ha andra raser. Pudlar, berger de pyrenees, Parson och jack russelterrrier samt borderterrier är definitivt sådana som har makten att krossa motståndet. (Det kan finnas samma raser i både small och medium, det beror på individen om den växt förbi 35 centimeters gränsen eller inte.)

Är banan lämpligt konstruerad och tillräckligt tajt kan en liten papillon, phalène, cavalier eller en dvärgschnauzer hävda sig i small-klassen. Staffordshire bullterrier och jaktcockrarna kan briljera i mediumklassen, liksom tollar-retrievern om den är tillräckligt liten för att få vara med. På senare år har pumin gett ett tufft motstånd och det fortsätter att dyka upp nya intressanta raser med mycket krut i, manchesterterriern och den tyska jaktterriern till exempel.

Nutid large

I den största storleksgruppen, largehundar, dominerar bordercollien kolossalt. De är flest och de är oftast vinnare. Men det finns absolut konkurrenter, aussien och kelpien är snarlik i kropp och intensitet och sticker upp. De belgiska vallhundarna, som varit med från start, kan absolut fortsätta att skrälla, men banorna kanske måste gynna dem för att konkurrensförmågan ska komma fram. De är längre i kroppen och landar längre bort, vilket innebär att snäva svängar och trixiga banor blir svårare för dem än för en lättsvängd, mjuk bordercollie till exempel.

Fortfarande finns bearded collie och collie i resultatlistorna, som alternativ till de mer framgångsrika vallhundarna, men det är inte lika ofta de skräller till. Vallhundar från andra europeiska länder försöker också sticka upp. Retrievrarna och springer spanieln har alltid varit nära det svenska hundhjärtat och de kommer alltid att finnas med på resultatlistorna, även om det är de exemplaren som är mindre och smidiga i kroppen som har störst chans till konkurrens. Enstaka terrier kan visa sig på styva linan även i large-gruppen, men kanske mest i de mindre avancerade klasserna, wheaten, irländsk och kerry blue är några jag kommer att tänka på. Enstaka duktiga individer av bruksraser som boxer och schäfer ser man också. Sedan finns det andra mer udda raser som också haft framgång i framför allt de lägre klasserna. Whippet, storpudel, pincher, vattenhundsraser och lagotto.

Viktigast i valet

För mig är det viktigt att man i valet av agilityhund är trogen sitt hjärta. Det fungerar inte att välja en populär och framgångsrik ras bara för att andra har en sådan. Man måste tänka på de över trehundra dagarna på året när man är hemma och det är vardag. Passar hunden in då? Kommer man orka med aktiveringsbehovet hunden har? Klarar man av pälsvården? Kan hunden trivas i den miljön som promenaderna sker till vardags? Hur går rasen ihop med eventuellt tidigare fyrbenta familjemedlemmar? Ibland är det bara självklart att det inte kommer att fungera speciellt bra och då gör man sig själv och hunden en tjänst genom att aldrig utsätta sig för det experimentet.

Det finns många som byter ras när de kommit in i sporten och verkligen fastnat för agility. De vill ha en konkurrenskraftig och snabb hund och om idolen har en viss ras, kanske man väljer en likadan. Utan att tänka på om man är typen som kan hantera en ”formel 1-hund”. Det kan bli väldigt pinsamt. Det krävs betydligt mer än vad man tror.

Långsam förare väljer ras

Ibland får jag höra att någon säger ”eftersom jag börjar bli äldre och långsammare, ska jag nog inte välja en så snabb hund nästa gång”. Men det är inte säkert att det är sant. Vissa hävdar att man ska göra precis det. För ju mer hunden springer själv, desto mindre måste föraren anstränga sig fysiskt. Ofta är det ju så att den långsamma hunden inte springer självmant utan föraren behöver befinna sig framför och liksom ”dra hunden med sig”. Då blir tävlingsresultatet beroende på hur snabbt den föraren orkar springa.

Själv har jag ju inställningen att ”Det man inte har i benen får man ha i huvudet” och har skrivit en bok om det, se nedan. Jag gillar utmaningen att ge hundarna egna uppgifter, lära dem göra alla typer av hinder självständigt, få dem att ila iväg och göra saker på egen hand. Till exempel springa mot ett hopphinder, på signal hoppa det i rätt riktning och därefter vända tvärt tillbaka mot mig. Många passager på en bana är rimliga för en hund att förstå om den följer ”linjen” som domaren tänkt sig mellan hindren. Det gör en vältränad och rutinerad hund automatiskt.

Detta resonemang gör att man inte alls behöver begränsa sig i valet av ras för att man är orolig för sin egen fysiska kapacitet. Det handlar bara om att träna lite mer för att frigöra sig själv. Med en självgående hund kan föraren gena och ta den kortaste vägen för att infinna sig på de avgörande och mer komplicerade punkterna på banan.

Blandraser och chansen till framgång

Fortfarande ska man veta att det absolut är tillåtet att tävla med en blandras eller en oregistrerad hund i agility. Allt man måste göra är att skaffa sig ett TAVLIC-nummer hos SKK, sedan är det fritt fram. Oregistrerade hundar har alltid fått delta i SM och vi har också flera gånger genom åren haft blandraser som både vinnare och medaljörer. Från och med 1 januari 2012 kommer en blandras också att få ett alternativ till cert om den i klass 3 hävdat sig mot konkurrensen, det heter ”certifikatresultat” och med tre sådana får hunden ”Agilitydiplom” respektive ”Hoppdiplom”, vilket är att jämställas med championatet som de registrerade hundarna får.

Det finns också stora internationella tävlingar i Europa där oregistrerade hundar är välkomna och konkurrerar på lika villkor med de registrerade. Men fortfarande är det officiella Världsmästerskapet något som rör de raser som är registrerade i den internationella kennelklubben, så det svenska landslaget tas ut från de renrasiga hundarna.

Ny storleksgrupp

Apropå att det blir nya regler efter nyår, berör det vissa raser. Sverige gör nämligen något unikt och väljer att ändra på indelningen i de tre storleksgrupperna. Tidigare har gränsen gått vid 35 cm respektive 43 cm. Nu blir det en marginal mellan medium och large, där det är valfritt vilken grupp man väljer.

Det blir så att om man har en hund som är under 45 cm hög i manken kan man välja att låta den starta i medium på svenska tävlingar. Är den 43 cm och uppåt har den tidigare varit hänvisad till large eller låta bli att tävla. Även i framtiden kommer den i andra länder få tävla bara i large. Men i Sverige släpper man möjligheten fri att välja för de som har hundar mellan 43,00-44,99 cm. Man kan välja att starta i large och har då möjligheten att kvala till landslag och tävla internationellt. Eller så kan man strunta i sådant och bara tävla i Sverige och då konkurrera med mediumhundarna.

Det här kommer framför allt att ge större möjlighet att tävla agility för vissa raser. Welsh springer spaniel, kelpie, tollare och pumi är raser som ofta ligger straxt ovanför 43 cm i mankhöjd. Och där finns också några stora exemplar av cocker spaniel, sheltie och mellanpudel. Det blir ett lyft för de hundarna och hundägarna.

Utländska val

Idag ser vi att ofta att det är en lokal fråga vilka raser som tävlar för olika länder. Det är till exempel en större rasvariation i Finland än i Sverige. Åker man till Ryssland finns det ryska raser som är populära och likadant med andra udda raser i många andra europeiska länder. Alltihop gör att det finns en mångfald och tittar man på VM dominerar visserligen bordercollie och sheltie, men det finns en befriande variation också.

Om man väljer explosiv ras

Om man nu tar an utmaningen att skaffa sig något som man tror är en potentiell vinnare i en explosiv ras, ska man veta att det innebär ett väldigt stort krav på konsekvent och grundlig grundträning på alla hinder. Det är lättare att en individ av sådan ras slarvar och gör fel, eftersom den automatiskt jobbar i högre fart och den ligger på en högre stressnivå. Det är det som gör den så explosiv och till en potentiell vinnare.

Kontaktfältsträning, självständighet och säkerhet i slalom är några av de projekt som kommer att kräva omsorgsfull träning. Många blixtsnabba hundar får automatiskt större rivningsrisk och det innebär att man kanske också måste lägga ner stor tid på hoppträning.

Ute på tävlingsbanan kommer föraren att behöva vara alert och reagera minst lika fort som hunden. Vilket innebär att man måste vara grundligt förberedd, både med träningen hemifrån, med tävlingsträning på främmande banor och med en seriös bangång inför den aktuella klassen. Den här hunden kräver nämligen definitivt en tidig information på banan, annars kommer den ovillkorligen att göra vad den tror och gissar är rätt.

Hemma kommer hunden kräva en vettig stimulans till vardags. Skulle hunden vila sig igenom de flesta dagar blir kravet för stort, att den ska skärpa sig när det gäller. Då exploderar troligen den hunden och kan inte hantera situationen.

Välj som du vill! Men tänk till före!

BOKTIPS: Marie Hansson: ”Agility – strategisk handling för bättre position”.
Förlag Jycke-Tryck AB, www.jycke-tryck.se
ISBN: 978 91 87652 523

© Animail. Vi ser gärna att ni refererar till denna artikel och att citera kortare utdrag går givetvis bra. Det är däremot inte tillåtet att kopiera längre stycken eller hela texten. Kom ihåg att alltid källhänvisa till Foderbilen.se och vi skulle även uppskatta om du länkar direkt till denna artikel.