Det tyngsta hindret

Det händer de flesta någon gång. Det sker antagligen minst en gång i varje klass, så vanligt är det. En gång är ingen gång för de flesta. Man har helt enkelt haft otur och det är bara att bita ihop och tävla vidare i nästa klass. Men händer det flera gånger kanske man ska börja fundera på varför och vad man kan göra åt det!

Ibland handlar det bara om oflax eller en tillfällighet att hunden råkar ”toucha” i bommen på hindret och river. Men andra gånger är det ganska tydligt att hunden gör en rörelse, vrider sig mot dig eller sänker farten tydligt – och att det är skälet till rivningen.

Här följer fem olika orsaker med förslag på åtgärder!

Tänk längre fram, utanför avspärrningen!

Den vanligaste anledningen till att hunden river sista hindret är att den upplever att det är slut där. Och varför gör den det? Jo, för att du förmedlar den känslan!

Det är alltså viktigt att man själv tänker sig mållinjen längre fram, utanför avspärrningen eller banmarkeringen. Om du fortsätter i hög fart förbi sista hindret och springer vidare med sikte på någonting utanför banan, då kommer hunden också att satsa hårt hela vägen.

Om du å andra sida tillåter dig själv att sakta farten, att tänka ”nu är vi klara”, då kommer hunden också slappna av och sänka farten och kanske dimper en förarglig tass ned på hoppbommen och river det.

Ett riktigt vinnarkoncept är att fokusera på att målet ligger mycket längre bort än den verkliga mållinjen (som brukar vara 10 cm efter sista hindret). Alla som retat sig på en onödig rivning på sista hindret brukar försöka satsa på detta knep och det är bara att titta på en tävling och se hur många som springer tio meter extra och hur många som tillåter sig att vara lata och slutar springa långt tidigare.

  Belöna rätt!

Belöningsplacering är en viktig bit vid många tillfällen. För att förhindra rivning på sista hindret kan det vara totalt avgörande. Genom att placera belöningen på ett visst ställe styr du hundens fokus dit.

Har du belöningen i handen eller i fickan, kommer hunden givetvis att vända sig mot dig och förvänta sig belöningen från dig. Automatiskt ökar risken enormt för en rivning, eftersom hunden både sänker farten och vrider sig runt mot dig, två rörelser som ofta leder till rivning.

Om du däremot placerar belöningen framför hunden, kommer den förstås rikta sig framåt och inte heller sänka farten förrän den nått det utplacerade. Du kan lägga godbitar i en skål eller använda dig av en älskad leksak, vilket du vill, huvudsaken är att hunden gillar det så mycket att det blir ”en morot som drar”, en motivationshöjare, något att sikta mot. När man tränar ihop med andra kan det vara smart att ha en plastburk med lock för godbitarna, så att ingen annan hund av misstag smaskar i sig från en öppen skål.

Det fina i kråksången är att en utplacerad belöning är ett moment som man inte behöver vänja av hunden med. Man kan nämligen fortsätta även på tävling att placera ut belöningen utanför banan, så att hunden även där vet att målet finns utanför. På en del tävlingar används en låda för belöningar som placeras på marken eller på ett bord av arrangören. Det är där man ska placera hundens belöning. Om det inte finns en bestämd plats är det fritt att välja vilken plats man vill utanför banområdet. Man måste dock komma ihåg att hunden inte får springa in på banan med en leksak i munnen, det innebär ju diskning att ha leksak på banan. Se också till att din hund inte tar någon annans sak, det blir förstås stor besvikelse för en annan hund om dess leksak eller godisburk inte finns kvar.

Ett enkelt tips för att förhindra rivning på sista hindret är att inte säga ”bra” samtidigt som hunden hoppar det. För många hundar innebär ett berömmande ord att den vänder på huvudet för att ta kontakt, den kanske till och med förväntar sig att det kommer en belöning från dig. Och då är vi där igen, får hunden att vrida på sig och sänka farten vilket riskerar att den river hindret.

Blinda vinkeln!

 Jag kallar det ”blinda vinkeln” när du befinner dig bakom hundens nacke, där den inte längre kan se dig. En hund har ett bredare synfält än oss människor, dess ögon sitter glesare och närmare sidan på huvudet. Det innebär att de kan se oss ganska bra om vi befinner oss snett bakom.

Men om vi befinner oss rakt bakom hunden kan det faktiskt inte se dig längre. Den har ju inte ögon i nacken! Risken är alltså stor att den då vänder på sig, vrider sig runt för att försöka se dig och läsa ditt kroppsspråk. Saken är ju den att hunden föredrar instruktioner som kommer med kroppssignaler. Även om du är duktig på att använda rätt ord så vill de flesta hundar också med synen få bekräftelse på att de fattat riktningen rätt.

Ett upplopp har många gånger två eller fler hopphinder på rad. Om du springer på rak linje längs med hindren, vid sidan av hinderstödet, kommer du att befinna dig ganska snävt bakom hunden som hoppar hindren. Åtminstone om hunden är snabbare än dig, vilket de flesta hundar är. Därför är det här en ganska vanlig orsak till rivning av sista hindret. Ju längre hunden kommit i förväg, desto mer orolig blir den över att den tappat kontakten med dig. Den sänker farten, vrider sig runt och vips har den rivit hindret!

Lösningen är alltså att inte springa så tätt intill hindren, att se till att man inte ligger bakom, i hundens blinda vinkel. Det är visserligen viktigt att sikta mot sista hindret med bröstet (=ratten), men antingen får du samtidigt vrida underkroppen så att dina ben springer snett ut åt sidan så att du kommer i hundens synfält. Eller så får du redan tidigare på banan välja en annan placering, längre bort från hunden så att din linje riktas mot målhindret, men ditt avstånd bli längre bort så att du syns i ”hundens backspegel” utan att den måste vrida på sig!

Uppförsbacke!

 Mardrömmen för många är när sista hindret står i en uppförsbacke. Det finns tävlingar där hela banan ligger i en sluttning. På en jag tänker på startar man i nerförsbacke och banan vänder förstås mot slutet tillbaka för att då avslutas i uppförsbacke.

Att då spurta som om sista hindret låg utanför banan känns inte roligt! Men det är tvunget, av de orsaker som jag skrev om i början måste vi bete oss som att det inte är slut när hunden hoppat det sista hindret. Vi lurar ju då hunden att sänka farten och få den att riskera en rivning.

Självklart är det också tufft för en hund att hoppa utan att riva i uppförsbacke, men förhoppningsvis är hunden mer vältränad än vad vi är. Konditionsträning, smidighetsträning och styrketräning är annars vad hunden behöver för att klara ett upplopp i uppförsbacke utan att riva.

Just i uppförsbacke kan man verkligen tala om det sista hindret som ”det tyngsta hindret” på banan, rent fysiskt för hunden alltså.

Otränade förare!

 Agility är glädjande nog en sport som lockar alla typer av hundar och förare. Alla ska kunna delta, oavsett hur man är byggd. Det är egentligen bara hundens rörlighet som begränsar. Fast en osmidig, överviktig hund mår kanske inte bra av agilityhinder, den måste kanske träna upp sig först för att inte ta skada.

Däremot ska ju inte föraren ta hinder, allt som behövs är att man på valfritt sätt kan styra hunden runt banan och därför finns det förare i alla storlekar som tävlar. Det är otroligt roligt och stimulerande att se att det handlar om teknik och inte fysik när det gäller föraren. Själv så har jag myntat uttrycket ”Det man inte har i benen får man ha i huvudet” när jag skrev boken ”Agility - Strategisk handling för bättre position”.

Men när det handlar om sista hindret för den överviktiga föraren med dålig kondition kan det verkligen vara ”tuvan som stjälper hela lasset” eller ”sista droppen som får bägaren att rinna över”. Jag har ju skrivit om att man måste bete sig som att det inte är slut där, men så lockande det ändå är när man närmar sig det ”tyngsta hindret”, att vara snäll mot sig själv och sänka farten. Det är så lätt att leva sig in i hur det känns.

Slutledningen är förstås enkel. Vem som helst inser att man vinner på att orka mer själv, att träna upp sig en gnutta till. Men det andra alternativet kanske ändå är lättare, att helt enkelt träna hunden så att den siktar framåt mot en utplacerad belöning och inte slutar springa bara för att förarens flås har tagit slut.

Lycka till med det ”tyngsta hindret” och må din hund inte riva det!

BOKTIPS: Marie Hansson: ”Agility – strategisk handling för bättre position”.
Förlag Jycke-Tryck AB, www.jycke-tryck.se
ISBN: 978 91 87652 523