Hundraser med nosen i backen
Vissa raser har avlats för någon form av jakt. Taxar, Cocker spaniel, Labrador och Golden, Beagle, Setter och Lagotto är exempel på populära familjehundar som i sitt ursprung haft arbetsuppgifter att lösa med luktsinnet. En del avlas än idag på de arbetsegenskaperna, men alla har det i generna, vilket innebär att det verkligen ligger i just deras intresse att få jobba med nosen.
Men oavsett vilken ras man har så brukar hundar vara intresserade av att nosarbeta. För om man gör målet attraktivt, genom att välja en favoritleksak eller en läcker godbit, motiveras praktiskt taget varenda hund. Och att använda nosen för att lösa problemet är medfött hos de flesta, de härstammar ju alla från vargen!
Till nytta
I höstas skrev jag en artikel till Foderbilen om att lära hunden leta efter kantareller eller kanske nycklar. Poängen var att utnyttja hundens fantastiska luktsinne och ta hjälp av det för att finna sådant som vi människor finner praktiskt. Kantareller är gott och att hitta borttappade nycklar är enormt angeläget.
Det handlar om att sammanknippa doften av kantareller eller nycklar (eller vad man väljer att träna in) med lukten av en läcker godbit. Efter några sådana sammanknippningar lär sig hunden att det lönar sig att hitta just det där, för då får man smaka något riktigt gott.
Lättsamt
Nu tänkte jag vi skulle ta itu med något lite enklare. Helt enkelt att gömma något som hunden redan är motiverad till. Godis eller leksak. Då går det fort att få hunden att förstå. För givetvis är det så att om hunden verkligen vill hitta det vi gömt, jobbar den engagerat och så smart den kan, alldeles spontant.
En sådan här nosövning kan göras inomhus, ute på en tomt eller i en inhägnad där hunden kan vara lös. Dessutom kan den göras på promenad, med eller utan koppel, beroende på hunden. Jobbar den nära dig utan att störas av omgivningen och du kan kontrollera den om någonting händer, då kan den förstås få jobba lös i till exempel en skogsdunge på promenaden. Men det fungerar också med koppel, även om du måste följa med och låta hunden leda vägen i sin takt, så att kopplet eller du inte distraherar hundens arbete på egna villkor.
Lär hunden vänta
Låt hunden vänta på att du gömmer vad som ska gömmas. Kan den sitta lös och vänta tålmodigt, utnyttjar du förstås det. Annars får du binda den eller låta någon hålla i kopplet. Inomhus kan man naturligtvis stänga en dörr. På sin egen tomt kan man förstås också ställa upp en bur, som hunden kan vänta i.
Att lämna hunden för att gömma något är en naturlig handling, som hunden kan förstå. Faktiskt kan det vara lättare för en hund att acceptera varför den ska vänta på platsen för den anledningen, än då man lämnar hunden och ställer sig att stirra på den från tio meters håll eller liknande, vilket man gör vid den traditionella platsliggningsträningen. Hunden ser sambandet mellan att vänta och att det leder till något kul. Den inser helt enkelt att ”ändamålet helgar medlen” och kan sitta kvar och nyfiket invänta din återkomst, när du lämnar den för att gömma något.
Fast när du nästan är tillbaka tycker den kanske inte att det finns så mycket skäl att ha tålamod längre. Vill du ha ordning och kontroll och att hunden ska vänta på signal att få sticka iväg och börja leta, får du jobba med beröm. Det gör att hunden förstår att den är duktig just då när den sitter eller ligger stilla och förhoppningsvis väljer att behärska sig lite till. Helst ska du hinna hela vägen fram och vända upp mot riktningen för gömstället, och hinna säga ”Varsågod”, ”Leta”, ”Sök” eller vad du väljer, innan hunden ska få sticka iväg.
Platsen för väntan
En gång för många år sedan kopplade jag min dåvarande hund vid ett träd i närheten av en gångstig och gick ut i naturen för att arrangera ett nosarbete till henne. Medan jag var borta blev hon attackerad av en hund som kom förbi på stigen. Jag snubblade nerför slänten på vägen tillbaka för att rädda henne och stukade foten. Det slutade med att jag fick ringa på hjälp för att kunna ta mig hem.
En annan gång band jag samma hund i ett fruktträd i en stor trädgård, där det sedan visade sig finnas ett jordgetingbo vid just den trädstammen. Hon fick givetvis panik när getingarna attackerade. Tack och lov lyckades hon backa ur halsbandet och rädda sig. Först fattade jag ingenting när hon plötsligt dök upp vid min sida, sedan förstod jag vad som hänt.
Nu var den här hunden (en liten svart schäfertik) visserligen född fredagen den trettonde och kanske hade medfödd otur (det verkade onekligen så många gånger), men saker och ting kan alltså hända. Detta gör att det kan vara klokt att i förväg tänka över var man placerar hunden som ska vänta. Helst bör man kunna se den och ha koll på att ingenting oförutsett händer. Jag gillar att placera mina hundar på en stor sten om det går. Där uppe känner de sig trygga och de uppskattar utsikten.
Vad ska man gömma?
Poängen i dagens lek är att välja något som hunden väldigt gärna vill ha. Om det är en leksak kan det vara alltifrån ett älskat gosedjur till en upphetsande boll eller kampleksak. Om det är godis kan det vara alltifrån torra hundkulor från matskålen till läckra korvbitar. Det beror på hur kräsen och hungrig hunden är. Meningen är i alla fall att hunden väldigt, väldigt gärna ska vilja hitta det du gömmer, så välj med omsorg vad den ska leta efter!
Principen är ofta att när man gömmer leksak, gömmer man bara en, medan om man gömmer godis, så gömmer man många, alltså utspridda på många olika ställen. Men självklart kan man också gömma flera leksaker samtidigt, det gör arbetet bara mer komplext för hunden.
Var ska man gömma?
Det finns två varianter på leta-leken. Antingen gömmer du bara på marken, eller också utvidgar du leken till att gälla ”fågel-fisk-och-mittemellan”. Det finns fördelar med bägge varianterna. Bara leta på marken gör övningen väldigt realistiskt, för om man tappar något ligger det förstås på marken. När det gäller spårtävling och leta-momentet i brukssammanhang, är det bara på marken hunden ska leta.
Väljer man att utvidga området för letandet, så att hunden också måste kolla uppåt, blir det mer spännande och utmanande för hunden. Att sträcka på halsen och leta uppepå en nedfallen trädstam, att ställa sig på bakbenen för att nå upp till en grenklyka, att hoppa upp på en sten och titta om det ligger något där, det gör förstås arbetsuppgiften mer omväxlande och stimulerande.
Väljer du detta alternativ, får du titta dig omkring och se om du hittar intressanta, nya platser för att lägga leksaken eller godisbiten. Kanske uppe på ett staket, på den liggande trädstammen eller en gren på ett omkullvält träd, i barken eller på en gren på ett lågt växande träd. Stubbar i olika höjder är helt suveräna platser. Ibland kan gömstället vara bara några decimeter ovanför marken, ibland högre än så. Självklart ska du anpassa efter hundens räckvidd och förmåga, annars vore det grymt!
Så här på våren när ormarna söker soliga, lugna platser, ska du undvika nosarbete på stenrösen. På hösten är det samma sak, för när det är kallt ute och solen bara värmer upp bitvis, blir ormarna långsamma och osmidiga. De reagerar inte som under sommartid, då de försvinner snabbt.
Matmonster
Vissa hundar har en talang för att hitta ätbara saker utomhus, inte sällan faller hittegodset inom kategorin ”oätbart” om man frågar oss människor. Ibland kan det vara rent av vara farligt om hunden äter vad den hittar på marken. För den här typen av hund kan det vara en idé att inte lägga ut godis på marken i naturen, det uppmuntrar den ju bara att fortsätta leta mat där.
Troligen kan hunden skilja på situationerna om man istället gömmer godis på den egna tomten eller någon liknande särskild plats, eftersom det är en sådan speciell känsla att vara på det ”egna reviret”. Att enbart utnyttja just en privat gräsmatta, när man gömmer på marknivå kan fungera, så att hunden inte generaliserar till promenaderna. Men jag rekommenderar framför allt att placera ut det goda på olika höjdnivåer, ”fågel-fisk-och-mittemellan”, det lär hunden att inte fokusera på marken.
Att gömma leksak istället för mat löser dessa problem! Och har du en hund som har lätt för att gå upp i vikt, kanske just gömd leksak är en ypperlig lösning för bantningsprogrammet. I annat fall får man givetvis minska mängden i matskålen med mängden man gömmer.
Kastad eller placerad sak?
Frågan är exakt hur man ska gömma. Genom att kasta eller att gå ut och placera? Om man tänker ur hundens perspektiv blir det två olika typer av arbete. Om det finns fotsteg att följa, blir det en sorts spårarbete. Om det istället är något som är kastat blir hunden tvungen att jobba hårdare för då finns inga spår på marken som ger ledtråd. Då måste den lyfta nosen en bit upp för att via luften få vittring av var ”bytet” ligger. Att vinden ligger på mot hunden är då en fördel, blåser det från hunden, kan uppgiften bli mycket svår för en ovan hund.
På detta vis kan man både variera sig och med avsikt förändra svårighetsgraden. I början kan man lägga belöningen direkt intill där man går. Det brukar vara lätt. Sedan kan man gå en bit och slänga belöningen från en punkt, så att det blir fotspår som ger en vägledning och där de tar slut får hunden ”skanna” av området efter vittring. Om man gör så är det bra om man först bara slänger en kort sträcka, typ 1-2 meter, och sedan successivt längre och längre, för att inte hunden ska ge upp av att det plötsligt upplevs ”omöjligt” att hitta.
En annan variant, som används i en del av brukshundsklubbens nosarbeten, är att trampa omkring hit och dit så att det blir massor med fotspår i en enda röra, vilket gör att det inte går att följa spåren på marken. Samtidigt är spåren då en indikation på att ”där någonstans” ligger ”bytet”. Det gömda finns inom de ramarna och inte utanför.
Att se eller inte se
Ett annat avgörande i arrangerandet, är om hunden ska få se hur du gömmer eller inte, från den plats där den sitter och väntar. Det handlar inte bara om att du går iväg med leksaken eller godiset och sedan kommer tillbaka utan. Utan också om att du kan ”tappa” så att hunden ser det från sin väntande plats. Eller kasta iväg det så att hunden kan följa färden genom luften och ungefär se var det hamnar. Detta är sätt att motivera hunden, jaktinstinkten vaknar och den blir sugen på att sätta igång.
Om det här sättet fungerar bra, kan man ändå vilja göra det svårare så småningom. Aktiveringens princip är ju att ju längre tid hunden lägger på arbetet, desto bättre, för då har det gett mer stimulans. Om det tar tolv sekunder för hunden att hitta är det en övning som visserligen gett hunden tillfredsställelse, för att den fått lyckas snabbt, men det är ingen storartat aktivering. Om det tar ett par minuter eller mer att hitta är det betydligt bättre, för då har hunden förbrukat mer energi, och det är många gånger just det som är vårt mänskliga mål. I synnerhet när hunden ”bara” letar efter en leksak eller godbitar.
Därför kan det vara en bra idé att gå utom synhåll och släppa eller slänga iväg vad som ska gömmas. Om hunden vet vad du brukar göra, förstår den att samma sak skett, även om den råkade ha skymd sikt för just den delen av gömmandet. Extra viktigt är förstås att du gör precis samma ritual som vanligt när du kommer tillbaka till hunden och ska ”sätta igång den” på jobbuppgiften.
Svårare
Ett annat sätt att göra arbetet svårare för skickliga hundar är att gömma sådant som inte är lika lätt att upptäcka, som till exempel tändstickor. De luktar inte lika mycket som en godbit, är inte lika intressanta som leksaker och är dessutom så små att de ger ifrån sig väldigt liten doft. Men för en hund som lärt sig att leta ordentligt kan det vara en utmaning.
Jag glömmer aldrig en hundägare som stolt berättade att han brukade ta en näve med stenkulor och slänga ut på en äng, så att hans dobermann-rottweiler-blandning fick söka upp dem. Det brukade ta uppåt en halvtimme för henne att hitta alla kulorna, men hon gav sig inte. Detta är ett exempel på en extremt uthållig och skicklig hund och kanske ett ytterlighetsfall. Men å andra sidan kan man tänka att om en hund kan lära sig en sådan uppgift, är de flesta andra nosarbeten ganska rimliga och vi kan känna förtroende för att våra hundar både vill och klarar det mesta vi vill lära dem.
Marie Hansson
BOKTIPS:
Marie Hansson, Min bästa vän: aktivering & hundpsykolog
Förlag: Jycke-Tryck AB, www.jycke-tryck.se
ISBN: 978 91 87652 561
© Foderbilen Sverige AB. Vi ser gärna att ni refererar till denna artikel och att citera kortare utdrag går givetvis bra. Det är däremot inte tillåtet att kopiera längre stycken eller hela texten. Kom ihåg att alltid källhänvisa till Foderbilen.se och vi skulle även uppskatta om du länkar direkt till denna artikel.
