Agility för nybörjare del 1

ÖVERRASKANDE STÖTESTENAR
för nybörjaren i agility

Del I - Hinder

Vad ser svårt ut
Det som ser svårast ut är slalomet. Dels är det ganska långt och är det hinder som för det mesta tar längst tid för hunden att utföra. Dels är det ju uppenbart, även för ett par nybörjarögon, att det krävs mycket förståelse från hundens sida för att tekniskt göra rätt bland de tolv käpparna. Att många hundar dessutom själva tycks finna vägen in i första porten, oavsett vinkel, måste vara näst intill obegripligt för många.

Slalomträningen kommer att ta lång tid, det är helt uppenbart.

Kontaktfälten
Som deltagare på en nybörjarkurs får man antagligen en ganska lång föreläsning om vikten av att träna in ett ordentligt kunnande på kontaktfälten. Man inser att detta kommer ta lång tid att lära in, och det gör det.

Oväntade problem med gungan
Men så finns det å andra sidan saker man inte väntar sig ska vara så svåra och tidsödande, men som faktiskt är det. Gungbrädan är ett exempel. Det ser så lätt ut när en rutinerad hund blixtsnabbt rusar upp, stannar till ett par ögonblick medan gungan tippar över och sen rusar nedför och samtidigt slår ner brädan i marken.

Fast det är många hundar som tycker gungbrädan är läskig. Dels låter den när den slår i marken; det smäller till allra minst, i värsta fall skramlar den också. Dels rör gungan på sig samtidigt som hunden är ovanpå, något som generellt är obehagligt för hunddjuret som vill ha kontroll och balans. Risken är också stor att en ivrig hund som rusar uppför gungan tror att det är ett balanshinder med nedfart på andra sidan, och far rakt ut i luften helt hjälplöst när brädan tvärt tar slut där uppe. Med en sådan skräckupplevelse i bagaget kan det ta extra lång tid att få hunden att uppleva känslan av trygghet och kontroll på gungbrädan.

Tips för att förebygga
Ett tips för att undvika olyckshändelser är att förhindra oförutsedda besök på gungan av en nyfiken hund som är lös på banan. Man kan lägga gungan ner på sidan på marken, då blir den över huvud taget inte intressant och går inte att använda som gunga. En annan idé är att ställa en stol under den bortre halvan. Skulle hunden kliva upp och gungan slå över, stannar den bortre änden på stolssitsen och resultatet blir ingen stor luftfärd eller skräckupplevelse.

Pedagogisk träning av gungan
För en valp som är för ung för att balansera, eller en nybörjare som är väldigt känslig och osäker och inte bör utsättas för påfrestande upplevelser, kan det vara lämpligt med en snäll nybörjarträning av gungan. Hunden bör vara iklädd sele för att man lätt ska kunna hålla ett stadigt tag i den och förhindra att den vinglar, kliver snett eller ramlar ner, utan att hjälpen blir så påtaglig som det blir om man tar ett tag i själva hunden.

Man behöver vara två personer. En person styr hunden, medan en annan person sköter brädan. Tanken är att hålla den stabil och stilla först, för att ge hunden trygghet. Sen kan man börja röra den lite upp och ner. Med en hand i selen och med godisbitar i högsta hugg belönar man och berömmer hundens första intryck av att stå på gungan högt uppe i luften och att underlaget rör sig lite. För varje lyckat träningspass kan man nästa gång låta gungan röra sig mer.

Är hunden liten nog för att enkelt bäras, lyfter man upp den på slutet av gungan. Är den för storvuxen för den manövern, får man leda upp den från gungans början. Men se då till att ha ett stadigt grepp om selen, så att man kan bromsa farten om det behövs och se till att hunden verkligen stannar innan brädan tar slut.

Mera självförtroende
Det finns flera sätt att öka hundens självförtroende inför gungan. Ett är ljudträning, att låta hunden stå på marken och lyssna till smällen när brädan slår i marken, samtidigt som den blir kraftigt belönad. Ett annat är att titta på en rutinerad agilityhund som gör gungan som det är tänkt, att få en förebild, att se någon agera orädd och med en självklar attityd forcera hindret, kan faktiskt påverka en hund i positiv riktning.

Mycket viktigt i all träning av en hunds osäkerhet är dock att höja motivationen så mycket som det går! Och då handlar det om att hitta den allra bästa belöningen! En av mina hundar, som verkligen inte ville låta sig övertalas att göra gungan mer än i krypfart, ändrade sig tvärt när det plötsligt vankades vispgrädde som belöning! Då minsann kände hon motivationen att anstränga sig och då gick det undan!

Mitt viktigaste tips är dock att grundligt träna balansbommen först. Att ge hunden erfarenhet av hur den ska balansera och känna självförtroende på det stabila hindret är en bra grund att utgå från. Men det allra angelägnaste med balansbomsträningen är att om man tränar in ett kontaktfältsbeteende där hunden ska trampa på nedersta kanten av kontaktfältet så kommer gungträningen att få mycket gratis av det. För när hunden kliver upp på gungans början så strävar ju den kontaktfältstränade hunden efter att komma vidare till andra änden! Och genom det kommer den själv att spontant väga över brädan och acceptera ett visst obehag på vägen. Fast en bromsande hand som ser till att brädan åker ner i lagom fart de första gångerna, skadar förstås inte.

Däcket är en luring
Däcket verkar onekligen väldigt lätt, ett hopp igenom hålet och så är hunden vidare till nästa hinder. De flesta förväntar sig inga problem alls med detta hinder. Och det är kanske det som är problemet. Med för nonchalant inställning från föraren från början, så får hunden ingen klar uppfattning om vad som är rätt eller fel. Skyndar man på och går vidare till mer tidskrävande hinder så kanske man inte hinner upptäcka att hundens grundinlärning inte alls är färdig, vilket innebär att den i vissa situationer och vinklar faktiskt hoppar genom ramen istället för hålet i däcket.

Pedagogisk träning av däcket
En detalj som är totalt avgörande för hundens uppfattning om hur man hoppar däcket är att den får uppleva en effektiv belöning i exakt rätt ögonblick. Då först har den en sportslig möjlighet att begripa att det är skillnad på ett sorts hopp och ett annat.

Och vad är rätt ögonblick? Naturligtvis inte när hunden landar på gräset. Det är alldeles för sent, då har ju hunden redan avslutat hoppet. Rätt ögonblick är istället exakt då hundens huvud passerar hålet. Det verkar nämligen troligt att hunden har mest koll på sitt huvud och är mest medveten om var den befinner sig i ett visst ögonblick i förhållande till sitt huvud.

För att göra belöningen så effektiv som möjligt måste hunden få höra ett belönande ljud i precis samma ögonblick som den passerar hålet med huvudet. Eftersom den inte kan ta emot en godisbit exakt då, så måste vi göra det nästbästa, ge den ett ljud som betyder godis! Det gör man antingen med en klicker (en manick som låter ”klick” och som efter inlärning betyder att godis är på väg) eller med ett drillande, ljust, kvittrande ord som ”braaa!”. Många hundar har nämligen lärt sig att ordet ”bra” oftast är ett kvitto på att godis följer. Så fort hunden landar ska den förstås självklart få godbiten.

När du repeterat 3-4 gånger, tagit paus, repeterat 3-4 gånger, tagit paus och fortsatt så att hunden fått höra belöningsljudet samtidigt med hoppet ungefär 30 gånger, så är du långt på väg i inlärningen.

Sneda hopp och förarstörningar
Nästa steg är att låta hunden starta lite snett mot däckets hål. Lite i taget ökar du på vinkeln, men tänker förstås på att du inte ger ett alltför omöjligt perspektiv att hoppa från.

Därefter är det dags att tänka på var du själv befinner dig när hunden hoppar. Det är lätt att vara precis bakom eller rakt framför, då hoppar ofta hunden helt rakt och rätt. Men om du rör dig själv bredvid hindret kan hunden bli störd och slarva. Därför måste du ta in det i träningen. Kanske behöver du en medhjälpare som klickar/berömmer när hunden gör rätt, för det är inte säkert att du från sidan ser om hunden hoppar genom däcket eller ramen. Godbiten kan fortfarande komma från dig.

Allra svårast är när föraren rör sig bort från däcket, många hundar frestas då att gena och hoppa genom ramen närmast föraren istället för genom hålet i däcket. Se till att träna det.

Om hunden slarvar ibland, trots din noggranna träning, kan ett bra hjälpmedel vara att fästa upp ett stycke genomskinlig plast runt däcket. Så att man helt enkelt stänger för möjligheterna att hoppa fel. Men se till att tejpa upp plasten på ett sätt så att den ger efter om hunden trots allt skulle hoppa emot det. Vi vill ju inte riskera att skada hunden. De flesta hundar brukar tvärbromsa när de inser att de är på väg in i plasten, och på det viset skaffa sig en egen erfarenhet att den vägen är mindre lyckad att ta.

Slutsats
Det kan vara klokt att lyssna på erfarna agilityförare eller läsa böcker, när man själv är nybörjare. Då kan man förebygga problem på de områden som ofta kommer som en överraskning för den oerfarna föraren.

I nästa agilityartikel kommer jag behandla en ”överraskande stötesten” bland handlingstekniker!

Marie Hansson

© Animail. Vi ser gärna att ni refererar till denna artikel och att citera kortare utdrag går givetvis bra. Det är däremot inte tillåtet att kopiera längre stycken eller hela texten. Kom ihåg att alltid källhänvisa till Animail.se och vi skulle även uppskatta om du länkar direkt till denna artikel.